”Det har betytt så otroligt mycket för mig och min trygghet”

Pendelklockan på vardagsrumsväggen tickar rytmiskt. Den var en bröllopspresent som Bengts föräldrar fick för många decennier sedan. Runt omkring står gröna växter och bokhyllor som är fyllda från golv till tak. Här trängs dvd-filmer med Beck, Wallander, Johan Falk, Arne Dahl och Irene Huss – en deckarsamling som fortsätter växa i takt med nya släpp.

I köket puttrar kaffebryggaren och på bordet står en nybakad kanelkrans framdukad. Här har 81-årige Bengt och Gunilla Granath bott i snart tre decennier.

Vi träffades på Borgen 1967. Jag bjöd upp Gunilla på en dans och på den vägen är det, säger Bengt med ett leende.

De sitter tätt intill varandra och trots att de inte alltid håller med varandra är de rörande överens om att olikheterna är en del av relationens styrka.

Vi kompletterar varandra väldigt bra. Han är långsint, men det är inte jag, säger Gunilla.

Tre barn, tio barnbarn och sju barnbarnsbarn har det blivit hittills. Familjen är viktig för makarna Granath, som delar sin tid mellan lägenheten på Urbergsgatan och sommarstugan i Pryssgården. På midsommarafton för ett år sedan förändrades deras tillvaro drastiskt när Bengt ramlade vid entrén till stugan.

Jag skulle ta tag i en stol för att få stöd, men den var alldeles för lätt. Jag minns att jag vände mig åt sidan för att inte landa på ansiktet, men då slog jag i höften, berättar Bengt.

Han skrek att han hade brutit benet och att jag skulle ringa ambulans. På sjukhuset fick vi veta att han hade brutit lårbenshalsen, säger Gunilla.

Efter operation och knappt två veckor på sjukhus fick Bengt komma hem. För att klara vardagen ansökte dottern Carina om hemtjänst. Under de följande månaderna fick Bengt upp till sex besök om dagen med allt från personlig omvårdnad till matlagning och vardagliga sysslor. Sovrummet fylldes med hjälpmedel och Gunilla flyttade under en period till lantstället på egen hand.

Den första tiden kändes väldigt jobbig. Jag hade aldrig sovit ensam där ute tidigare. Det kändes märkligt att vara över 80 år och plötsligt bli särbo. Jag åkte hem till Bengt med jämna mellanrum och det kändes väldigt bra att veta att han fick bra hjälp när jag inte kunde vara där. Det var en enorm trygghet att veta att de tittade till honom så många gånger om dagen, och han pratade gott om dem direkt, säger Gunilla.

Jag har alltid fått den hjälp jag har behövt och har verkligen ingenting att klaga på när det gäller hemtjänsten. Det har betytt så otroligt mycket för mig och min trygghet. Det är svårt att sätta ord på hur det känns, säger Bengt.

I dag får Bengt två besök om dagen för hjälp med påklädning, stödstrumpor och enklare stöd vid dusch. En av de första som kom till honom var undersköterskan Ann-Cathrine Urberg, som arbetat inom hemtjänsten i 37 år.

I början satt Bengt i rullstol och behövde ganska mycket hjälp. Sedan har vi sett hur han har blivit bättre och bättre, vilket är väldigt skönt att se, säger hon.

Bandet mellan Ann-Cathrine, Bengt och Gunilla är tydligt i hur de pratar om vardagen. För henne handlar jobbet om att vara en del av något större.

Vi måste gå mot samma mål. Att den äldre ska få så bra hemtjänst som möjligt och kunna bo kvar hemma. När de är ensamma och inte har anhöriga är vi deras högra hand, säger Ann-Cathrine.

Kollegan Carina Liljedahl har arbetat i hemtjänsten i fyra decennier. Hon lyfter särskilt de små stunderna i mötet med människor.

Att se reaktionen när man ger tid till att bara finnas där känns väldigt fint. Då känner jag att jag har gjort en bra arbetsdag, säger hon.

I sommar flyttar Bengt och Gunilla ut till sommarstugan för första gången sedan olyckan. När de ser tillbaka på året som gått är det framför allt en sak som Gunilla vill lyfta fram.

Hemtjänsten gör verkligen ett jättejobb och förtjänar mycket mer uppmärksamhet för allt bra de gör, säger hon.