Att hjälpa gamla föräldrar

Publicerad 29 juni 2020 14:17

Gunilla Larsson har genom åren haft många samtal med vuxna döttrar och söner, som ofta tar ett stort ansvar i omsorgen om sina åldrande föräldrar. I den här artikeln kan du läsa om hur det kan vara att hjälpa sina gamla föräldrar.

Gunilla Larsson, anhörigkonsulent

Gunilla arbetar sedan tjugo år tillbaka som anhörigkonsulent på kommunens Anhörig- och kunskapscenter. Där möter hon anhöriga till personer i alla åldrar som drabbats av olika sjukdomar.

Anhörig- och kunskapscenter

Vad upplever du utmärker de samtal du har med vuxna barn?

- De vuxna barnen står mitt i livet med allt vad det innebär. De yrkesarbetar, har egen familj, kanske barn och barnbarn, samtidigt som de försöker att stötta sina åldrande föräldrar och svärföräldrar.

- Många är väldigt stressade och brottas hela tiden med allt de ska hinna med. Även om föräldern har hemtjänst, upplever de vuxna barnen ofta att det inte är tillräckligt. De måste ändå bidra med insatser, även om de varken tycker sig ha tid eller resurser för det.

- Känslan av att samhället kräver att anhöriga ska ställa upp är vanligt förekommande. ”Om jag inte gör det här, så är det ingen som gör det” är en vanlig tanke.

Kan du nämna något tema som det är vanligt att anhöriga i den här målgruppen tar upp?

- Relationer är ett vanligt tema. Även när relationen mellan förälder och barn inte är bra sedan tidigare, kan vuxna barn känna en skyldighet att hjälpa till.

- "Vem är jag i andras ögon, om jag inte ställer upp?” är något anhöriga ofta frågar sig. De flesta vet att de inte har någon juridisk skyldighet att ta hand om sina föräldrar, men samvetet gör att de ändå känner att de måste.

- För en del går det så långt att hjälpen till mamma eller pappa prioriteras framför relationerna till livspartnern och de egna barnen. Det är den anhörige ofta inte medveten om, men det kan bli tydligt när man får möjlighet att prata om sitt anhörigskap.

- Att den hjälpbehövande föräldern själv känner sig tryggast med sina barn och helst bara tar emot hjälp från dem, underlättar inte heller de vuxna barnens situation.

- Ibland tvingas de vuxna barnen också att hjälpa sin förälder att fatta olika beslut. Kanske har man vuxit upp med en auktoritär förälder, vars beslut man aldrig tidigare kunnat diskutera eller ifrågasätta. Då kan det kännas konstigt och fel att bli som förälder till sin förälder.

- Det är en omvänd och ovan situation. Att man för det mesta inte heller levt tillsammans på länge, kan göra det svårt för barnen att veta hur mamma eller pappa egentligen vill ha det.

Finns det fler teman de tar upp?

- Ja, ett annat tema är den egna hälsan. Det är ganska vanligt att vuxna barn är eller har varit sjukskrivna när de kommer till oss. Stressen är ofta stor i deras liv och många drabbas också av stressrelaterade sjukdomar. Utmattning är vanligt förekommande.

- Det kan också vara svårt att kombinera sitt arbetsliv med omsorgen om föräldrarna. Man tvingas att ta ledigt från jobbet för att följa med till läkare och tandläkare eller för att närvara vid vårdplaneringar eller besök av biståndshandläggare. Det är vanligt att komptid och semesterdagar går åt till detta.

Läkarbesök

 

Finns det någon gräns för de vuxna barnens engagemang?

- Varje människa har behov av att ha en uppgift och att vara behövd. Att få bekräftelse på att det man gör är bra och att man är ”duktig” motiverar många till att fortsätta hjälpa.

- Ibland upplever vuxna barn att de blir någon slags samordnare för all omsorg om sin förälder. Att det förväntas att de har kontroll. Det kan leda till att de hjälper, bara för att just ha kontroll, något som både kan kännas bra men även bli betungande för anhöriga. Det är också något man kan behöva samtala om.

- Det är inte ovanligt att ett av barnen i en syskonskara tar mer ansvar än övriga syskon. En engagerad dotter eller son kan uppleva att syskonen inte bryr sig eller att de lägger över ansvaret helt och hållet på henne eller honom.

- Ibland tycker syskon olika vilket kan leda till konflikter i familjen. Att syskon har olika relation till sin förälder som behöver stöd, blir ibland väldigt tydligt.

- Gränserna för vad en anhörig kan tänka sig att hjälpa till med varierar också. För en del vuxna barn är det otänkbart att hjälpa sin mamma eller pappa med personlig omvårdnad som dusch och toalettbesök, medan hjälp med tvätt, städning, inköp och ekonomi känns helt okej.

Är det någon skillnad på döttrars respektive söners engagemang?

- Jag upplever att döttrarna är mer känslomässigt engagerade i föräldrarna i de flesta fall. De har också ofta svårare att tänka sig att andra än de själva ska hjälpa föräldrarna.

- Kanske beror det på värderingar i samhället; att kvinnor fortfarande förväntas vara mer vårdande än män. Sönerna är generellt sett mer rationella och sköter praktiska sysslor åt föräldrarna.

- Min erfarenhet är dock att de söner som söker stöd på Anhörig- och kunskapscenter oftast har ett omfattande ansvar för en mor eller far.

Son med äldre mor

 

Finns det några fördelar med vuxna barns delaktighet i omsorgen?

- De vuxna barnen är ju ofta den äldres trygghet. Därför uppskattar många när barnen hjälper dem. Den äldre får känslomässigt stöd av någon som känner dem.

- Många gånger underlättar det för den offentliga omsorgen inte minst när det gäller personer med demenssjukdom. Ett vuxet barn kan, utifrån sin långvariga relation till föräldern, vara den sjukes röst i olika sammanhang och den som också bevakar att behov tillgodoses och att värdigheten hos föräldern bevaras.

Är det något mer du lärt dig genom de samtal du haft med vuxna barn?

- Jag vet att de allra flesta vuxna barn vill ställa upp för sina föräldrar och gör det med kärlek. För många är det ett sätt att återgälda den omsorg föräldern gett under barnens uppväxt.

- En annan erfarenhet är att situationen ofta är mer turbulent när föräldern fortfarande bor i ordinärt boende. Det brukar bli lugnare när mamma eller pappa får plats på särskilt boende. Då kan barnen få vara barn igen och inte ansvariga vårdare.

- När vi informerar om anhörigstöd på anhörigträffar på boenden, så får vi ofta höra att de vuxna barnen inte hört talas om Anhörig- och kunskapscenter tidigare. I efterhand ser de att de skulle haft glädje av att få stöd långt innan föräldern flyttade till boendet, då när det var som mest jobbigt…

Till sist en personlig reflektion: Skulle du själv vilja vårdas av dina barn om du behövde omsorg?

- Utifrån mina erfarenheter som anhörigkonsulent, skulle jag inte vilja ställa det kravet på dem. Jag vet hur svårt det kan vara.

- Men om jag bodde på ett äldreboende så skulle jag ändå vilja att barnen kom och hälsade på mig och pratade med mig. De fick gärna ta med mig ut på promenad, bjuda mig på fika och god mat och ta med mig på roliga, sociala aktiviteter. Det skulle jag vilja att de gjorde!