Att möta anhöriga till personer
med psykisk ohälsa

Tidigare har hon bland annat, i sin profession som arbetsterapeut arbetat inom psykiatrins öppen- och slutenvård, via ett psykiatriprojekt, startat kommunens första boende och träffpunkt för personer med psykiatrisk problematik samt som arbetslivskonsulent på Aktema, arbetat med arbetsplatsförlagd praktik för personer med funktionsvariation.

Redan under sin utbildning till arbetsterapeut väcktes intresset hos Gunilla för att arbeta med rehabilitering i olika former, för att ge människor med funktionsvariationer samma möjlighet som andra att vara delaktiga i samhället.

Hur kommer det sig att du hamnade på Anhörig- och kunskapscenter?

Anhörig- och kunskapscenter sökte en anhörigkonsulent som kunde utveckla stödet till anhöriga som har någon närstående med psykisk ohälsa. Det kändes bra att kommunen ville satsa på att utvidga anhörigstödet till alla målgrupper av anhöriga som nämns i lagstiftningen. Redan när jag såg tjänsten kände jag att den talade till mig. Jag har genom åren träffat många anhöriga till personer med psykisk ohälsa och känt att de varit en eftersatt grupp. Arbetsuppgifterna; att ha samtal, leda anhöriggrupper och förmedla kunskap stämde också in med det jag tycker är intressant och brinner för.

Hur var det för dig att byta perspektiv från att stötta patienter och brukare, till att fokusera på anhöriga?

Den kunskap jag fått tidigare i mitt yrkesliv om vad det innebär att leva med psykisk ohälsa eller neuropsykiatriska funktionsvariationer har jag nytta av som anhörigkonsulent. Min roll handlar ofta om att försöka få anhöriga att förstå sin närståendes problematik för att kunna bemöta personen på rätt sätt. Många gånger upplever de anhöriga att de inte blir inbjudna av vården för att få den information de behöver. Alla svårigheter som anhöriga faktiskt möter var jag nog inte riktigt beredd på. Många känner sig ensamma och övergivna. Suicidproblematiken är stor. Det är vanligt att anhöriga lever under hotet att deras närstående ska ta sitt liv. Det behöver man få prata om och dela med andra, vilket de har möjlighet till i våra anhöriggrupper.

Vad är det för stöd de anhöriga efterfrågar?

Många anhöriga kommer hit i krislägen, när anhörigskapet påverkar den egna hälsan och livskvaliteten. De behöver stöd i att förhålla sig till sitt anhörigskap, så att det blir mer hanterbart. I samtal kan vi reflektera över vad som är rimligt att göra och ställa upp med som anhörig. Vi kan informera om vilka insatser kommun och region kan bistå med, vad den närstående och den anhörige har rätt till. Det gör att de kan upptäcka att de faktiskt har valmöjligheter i sitt anhörigskap. Att det är ok att ta hand om sig själv och värna om sina egna behov, brukar vi också samtala om.

Vad kan samtalen mer handla om?

De anhöriga jag möter är ofta förtvivlade personer med mycket obearbetad skuld, skam och oro, som känner sig ensamma. De behöver både få prata om sitt eget mående och få stöd i hur de ska hantera och bemöta sin närstående. Det är många föräldrar som kommer till Anhörig- och kunskapscenter. Förutom att hantera sitt barns psykiska ohälsa eller funktionsvariation, ska de orka arbeta, ta hand om syskon, vara en god livspartner och räcka till för sina åldrande föräldrar. Många har flera anhörigskap som kräver mycket av dem. Barnens vuxenblivande är ofta en svår period. När en ung person blir myndig kan föräldern, på grund av sekretessregler, inte ingripa utan att barnet tillåter det. Då kan de få stå bredvid och se allt fallera utan att de kan göra något. Det är tufft för många föräldrar.

Har du lärt dig något av samtalen?

Jag har lärt mig hur svårt det kan vara att vara anhörig till någon som mår dåligt. Jag har fått ta del av svåra livssituationer. Jag är imponerad av hur många ändå orkar kämpa så länge för sina närståendes skull. Jag tänker att det handlar om kärlek. Mina samtal med anhöriga har också fått mig att reflektera över mitt eget liv. Jag tar inte längre allt för givet.

Du leder också anhöriggrupper. Vilka är dina erfarenheter av det?

Anhöriggrupperna är viktiga och värdefulla för många anhöriga. Vi har samtalsgrupper för anhöriga till personer med psykisk ohälsa samt föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer och autism. Vi har också grupper kring suicidprevention, där vi samtalar om hur det är att leva tillsammans med någon som inte orkar leva längre. Jag fascineras av vilken öppenhet deltagarna i våra grupper visar varandra. De kommer snabbt igång att prata även om svåra frågor och de har en stor förmåga att faktiskt stötta varandra. Det är viktigt för dem att träffa varandra och se att de inte är ensamma.

Under hösten erbjuder Anhörig- och kunskapscenter en anhörigutbildning om psykisk ohälsa. Kan du berätta lite mer om den?

Vi har sett ett behov hos anhöriga att få mer kunskap om psykisk ohälsa. Därför kommer vi att, vid tre tillfällen under hösten, visa informativa filmer och därefter samtala kring dem. Det blir olika teman; depression, autism och suicidprevention. Som anhörig kan man anmäla sig till en eller flera av träffarna, utifrån vad man är intresserad av. Man kan gå in på vår hemsida www.norrkoping.se/anhorigcenter för mer information.

Du är certifierad instruktör i något som kallas MHFA. Vad innebär det?

MHFA står för Mental Health First Aid, det vill säga Första hjälpen till psykisk hälsa. Det är ett utbildningsprogram som utvecklats i Australien och som har översatts och prövats internationellt. I Sverige har det anpassats efter svenska förhållanden. Kursen vill sprida information om psykisk ohälsa och sjukdomar och genom en handlingsplan för olika kristillstånd, öka beredskapen hos allmänheten att möta personer med psykisk ohälsa med tonvikt på suicidprevention. Vi är fem stycken inom vård- och omsorg som utbildats till instruktörer och som håller i utbildningar för vård- och omsorgspersonal. När man genomgått tvådagarsutbildningen blir man så kallad Första hjälpare. Det finns tre versioner av utbildningen; barn och ungdom, vuxna och äldre. Jag och Ingela Junler (stödpedagog i Boendestöd Team 14) ansvarar för vuxendelen och vi ska nu under hösten ha utbildning för personal inom verksamheter för personer med funktionsvariation samt för handläggare inom vård- och omsorgskontorets myndighetsutövning. Är du personal och intresserad av att delta anmäler du dig på intranätet, med din chefs godkännande.

Hela våren har vi levt i skuggan av coronapandemin. Hur skulle du säga att anhöriga har påverkats av den?

Påtagligt under pandemin är att det har varit tufft för många anhöriga. Psykiatrin har legat lågt med utredningar och knappt haft några fysiska möten, vilket givetvis påverkat både patienter och deras anhöriga. Att arbeta hemifrån är inte heller så enkelt om man bor tillsammans med någon med psykisk ohälsa. Man kan lätt bli isolerad hemma. För en del är ju arbetet det andhål man behöver för att orka som anhörig, för på arbetsplatsen har man en social gemenskap och en annan roll än hemma. Jag har också mött anhöriga vars närstående avlidit i covid-19. Om man ägnat större delen av sin tid till att stötta och ta hand om en sjuk närstående, blir man lätt vilsen när man inte behöver göra det längre. Vem är jag då och vad ska jag göra med min tid? frågar sig anhöriga ofta.

Till sist; när det gäller det psykiska måendet i Sverige, hur skulle du vilja att vi hanterade det i samhället idag?

Alla människor kommer någon gång i livet, på något sätt, att komma i kontakt med psykisk ohälsa. Antingen genom att man drabbas själv eller någon närstående. Det är en folksjukdom. Därför är det så viktigt att sprida kunskap om psykiskt mående och att våga prata om det, inte minst om suicid. Att vi vågar lyssna, till den som signalerar att den mår dåligt, och att vi vet vart vi kan hänvisa personen, för att den ska få hjälp, är av stor betydelse. Om vi arbetar förebyggande och ger rätt stöd så tidigt som möjligt när någon mår dåligt, kan vi undvika att tillståndet blir permanent. Människor har behov av att finnas i ett sammanhang för att må bra och att ha en sysselsättning är viktigt för att man ska känna meningsfullhet i livet. Sedan behöver vi alla lära oss att hantera både med- och motgångar i livet. För livet är att hantera och acceptera!