Berättelser från verkligheten

Många människor väljer att hjälpa barn genom att bli kontaktperson, kontaktfamilj, familjehem eller jourhem. Här kan du läsa om några av dem.

Roine och Frida Carlsson

Roine och Frida Carlsson.

En gåva till våra egna barn och till de barn som bott hos oss!

2005 påbörjade Roine och Frida Carlsson ett uppdrag som jourhem. Idag blickar de tillbaka på den tiden med vetskapen om att de gjorde skillnad, både för de placerade barnen och för sina egna barn.

– Jag var i 14-årsåldern när jag märkte att jag var en person som många hade lätt att prata med och berätta svåra saker för. Då handlade det mest om kompisar eftersom jag var så ung själv. Jag fick förståelse för hur många hade det, på olika sätt, berättar Frida Carlsson.

När hon och hennes man Roine träffades öppnade sig möjligheten att göra något de längtat efter länge: att göra en insats för barn och familjer. De hade båda jobbat med barn och ungdomar i grupp tidigare, inom skolan och i kyrkan. Både hade också alltid känt ett engagemang för barn och unga som for illa eller som kämpade i livet på olika sätt. Roines engagemang för andra människor började som ledare inom idrotten och som fritidsledare. Uppdraget som jourhem var annorlunda.

– Här blev det ju en individ och den individens familj som stod i centrum och det blev på ett helt annat sätt. Det var mycket mer krävande men också mycket mer belönande, i alla fall i efterhand.

Idag är det 18 år sedan paret påbörjade uppdraget som jourhem. Frida arbetar som pedagog inriktad mot vuxna i Svenska kyrkan och Roine jobbar som skolvaktmästare. Deras egna barn, som då var mellan 1 och 14 år, är vuxna. När paret tog sig an uppdraget som jourhem var de mitt i familjelivet.

Att vara jourhem ställde ökade krav på vilja, tillgänglighet och kapacitet, beskriver Frida och Roine. Barnen som placerades var med på allt, både vardagsliv och semester. För att få vara jourhem krävdes att en vuxen var hemma hela tiden. Frida och Roine delade på ansvaret och jobbade halvtid. Frida tror att många i deras omgivning funderade kring timingen, men tror samtidigt att timing är fel fokus.

– Det kommer alltid vara sådär att “vi bor så trångt” eller “vi har egna barn nu, de är så små eller de är så stora”. Om man ska tänka när ett sådant här uppdrag är rätt i tid, då blir det aldrig av. Jag tror att man bara får köra. Det ordnar sig.

Bra handledning

Som jourhem behöver man vara anpassningsbar och öppen för att saker hela tiden kan ändras. Du blir en ny kontakt för det placerade barnets skola, du ska delta på möten och kunna hantera olika situationer som kan uppstå kring ett barn. Roine beskriver det som att göra allt du redan gör för dina egna barn. För paret gällde det att följa rutinerna hemma, för att allt skulle vara som vanligt och för att få vardagen att gå ihop.

– När det var lite sådär tumultartat gick vi igenom morgondagen och förberedde oss kvällen innan. Vi behövde ha lite strategier eftersom vi båda skulle sköta jobb och annat, berättar Roine.

Men Frida och Roine upplever också att de fick ett jättebra och regelbundet stöd och handledning från kommunen.

– Dels hade vi grupphandledning som vi gick i tillsammans med de andra jourhemmen och sedan hade man individuellt stöd och handläggarna som ringde, säger Frida.

– Det var väldigt bra för då tog man ju upp det här som var lite mera komplicerat, som man hade funderingar om, säger Roine.

Största utmaningen

Den största utmaningen handlade ändå om familjedynamiken, beskriver Frida och Roine. En helt ny person skulle komma in i familjen och tillsammans skulle de få till en fungerande vardag. Hela familjen behövde vara med på banan och våga prata om vad det faktiskt innebar – att göra en insats för någon annan. Frida och Roine beskriver att det kunde se olika ut beroende på vilket barn som bodde hos dem och vilka utmaningar barnet stod inför.

– Ibland var det någon som hade stora bekymmer som barnen fick se. Men oftast gick det ju jättebra, säger Roine.

– Man får hjälpas åt att leva livet i den här världen och så får man växeldra lite. Och man börjar ju tycka om de här barnen som flyttar in och man blir en utökad, större familj och man tycker om varandra i bästa fall, säger Frida och skrattar.

Bästa med uppdraget

Så här 18 år senare kan Frida och Roine se att de faktiskt skapade trygghet och gjorde skillnad för barn som bodde hos dem. Roine tänker att man kanske inte märker effekt under tiden eller direkt efteråt men paret vet trots allt hur det har gått för barnen. Paret har haft kontakt med de placerade barnen under lång tid efteråt

– Det bästa i efterhand är när de hör av sig. Vi har varit på dop för deras barn och de ringer när något har hänt i deras liv och berättar att “jag har träffat en tjej, jag ska gifta mig”. Att få vara en av dem som fortfarande betyder något gör en väldigt glad, säger Frida.

Att vara jourhem har också haft betydelse för parets egna barn. De två äldsta barnen, som är tillräckligt gamla för att minnas tiden som jourhem, upplever att Frida och Roine har varit förebilder vilket har haft betydelse för deras karriärval, som i hög grad inriktar sig på att hjälpa andra människor.

– Det blir som en gåva, både till våra egna barn och till de barn som bott hos oss och deras familjer. Jag tycker att våra barn kan vara stolta över att ha varit med. Det är också roligt, eller roligt, men det är så meningsfullt att det väger över alla de tuffa utmaningarna, säger Frida.

För de som funderar på att bli jourhem har Frida och Roine ett par medskick.

– Att vara jourhem kan vara svårt ibland men uppdraget i sig är inte komplicerat. Det är inte så att man behöver jobba med specifika saker eller ha jättestor erfarenhet av ungdomar som far illa eller mår dåligt. Det är för alla eller för många i alla fall, säger Frida.

Roine fyller i:

– Det som krävs är en stabil och vanlig familj. Kan man erbjuda det och har viljan så kan man absolut bidra några år med det här. Du har en stor vinst efteråt med det här uppdraget.

Text och foto: Anna Lindström

Kontaktpersoner berättar

Jens Hoffstedt Andersson är kontaktperson på heltid och har uppdrag i tre olika kommuner i Östergötland. För Jens var valet att bli kontaktperson naturligt eftersom han arbetat med människor hela sitt arbetsliv.

Porträtt på kontaktperson Jens Hoffstedt Andersson

Har haft uppdrag som kontaktperson sen 2009

Jens fick sitt första uppdrag som kontaktperson 2009 via Katrineholms kommun. Då arbetade han som personlig assistent och kom i kontakt med kontaktmannaskapet genom jobbet. För Jens var valet att bli kontaktperson naturligt, eftersom han arbetat med människor på olika sätt i hela sitt liv, bland annat som Undersköterska inom äldreomsorgen, LSS och psykiatrin. Efter att Jens börjat sitt första uppdrag fick han fler, och 2015 valde han för att gå ner i tjänst som personlig assistent och arbeta mer som kontaktperson – i dagsläget är det hans heltidssysselsättning.

Varierad vardag fylld med givande möten

Jens beskriver sin vardag som fartfylld och omväxlande. Han åker mycket bil för att nå sina kontaktpersoner och kan själv styra över sitt schema – det är en frihet han uppskattar mycket. Men det bästa med att vara kontaktperson är alla givande möten med olika typer av människor.

Jag tycker det är härligt att alla människor är så olika, och att jag kan få finnas där och stötta i olika situationer i personers liv.

Jens uppdrag har en stor bredd, han har kontaktpersoner i åldrar mellan åtta och sextio år. Insatserna kan också skilja sig, ibland kan det handla om att stötta en person socialt och att gå på promenad eller andra aktiviteter. I andra fall kan det handla om att stötta en person i ett aktivt missbruk.

Jag tycker att det kan vara både tungt och svårt att stötta en person med svåra problem, man blir väldigt involverad i personens liv, men det känns samtidigt oerhört fint att finnas där för personen i en svår tid i livet.

Alla kan bidra

Jens råder alla som funderar på att bli kontaktperson att våga prova, alla kan bidra med något värdefullt för en annan människa.

Ahmad Badran är en av kommunens kontaktpersoner och har varit engagerad med det i ett år. Han har tidigare jobbat flera år inom restaurangbranschen, men känner nu att han verkligen hittat rätt.

Ahmad Badran

Vi blir bjudna på kaffe och chokladbit hemma hos Ahmad. Jag känner mig direkt hemma och välkommen när vi möts. Han börjar att berätta om sitt tidigare liv och förklarar vad som fick honom att bli kontaktperson.

Jag jobbade inom restaurangbranschen i många år. Men när jag sålde min restaurang kände jag snabbt saknaden av att jobba med människor. Jag träffade en bekant på gymmet som jobbar inom socialen och jag ställde lite frågor och det kändes bra. Han kunde rekommendera en kollega till honom som jag fick kontakt med.

Ahmad hade kontakt med kommunen och fick sedan uppdrag som kontaktperson. Han har erfarenhet av yrket då han tidigare i sitt liv jobbat med olika typer av människor, men ändå känner han hur mycket han har utvecklats på ett år.

Jag har lärt mig mycket på ett år. Det gäller att gå på andras villkor. Tidigare i mitt liv har jag haft jobb där människor ska gå på mina villkor, här blir det tvärtom. Det har utvecklat mig som person vilket jag är glad över. Man måste lyssna och vara tillmötesgående, berättar Ahmed.

Snickrat ihop

Ahmads uppdrag varierar ganska mycket i omfång. I nuläget är han kontaktperson åt två personer. Trots att det med andra ord blir få timmar i veckan så brukar Ahmad hitta på roliga aktiviteter.

Vi brukar gå promenader, äta lunch, bada, spela biljard och prata. Dessutom har en av personerna jag är kontaktperson till hjälpt mig att snickra hemma hos mig.

Det är viktigt att man inte beter sig hur som helst menar Ahmad. Det är viktigt att respektera, lyssna och alltid finnas till hands på de tider man bestämt att ses.

Det är viktigt att vara en förebild. Man ska finnas till hands för personen på de tider man bestämt, men ibland händer det att de ringer och då försöker jag vara till hands här och nu. Inte om två dagar.

Ibland funkar det och ibland inte

Under detta år som Ahmad jobbat som kontaktperson har han upplevt olika scenarion. En gång fick han dessutom avsluta kontakten med en person han stöttade.

- Det var tufft och svårt att få tag i personen jag var kontaktperson åt. Det var dessutom mitt i en pandemi och restriktioner gjorde situationen mer komplicerad. Den kontakten sprack då vi inte klickade och då är det viktigt att man har en öppen dialog och är ärlig.

Förutom det har Ahmad också haft lyckosamma minnen och blir väldigt glad när han ser utveckling i personerna han stöttar.

Jag har två uppdrag där det går väldigt bra. Personerna jag träffar har stora bekymmer, men har nu börjat umgås med bättre människor, äta bättre och träna mer. Dessutom har de börjat öppna upp sig mer.

Alla kan bidra

Ahmad är 62 år gammal och känner att han gjort sina timmar på restaurangen. Han är väldigt nöjd och trivs väldigt bra som kontaktperson. Han har mycket kvar att ge och vill hjälpa människor och bidra till samhället. Kaffet och chokladbiten är i magen och innan vi säger hejdå vill Ahmad skicka med ett sista budskap.

- Jag skulle rekommendera alla att hjälpa till på något sätt och kanske bli kontaktperson. Det är inte ett tidskrävande uppdrag och alla kan bidra med något.

Margareta Ax Lantz har arbetat som kontaktperson i Östergötland i ungefär tolv år. Hon tycker att fler ska fundera över kontaktpersonskapet och att göra något för att hjälpa andra.
– Man får massor tillbaka. Det handlar inte om att jag ska ha ett tack eller så, utan det bästa betyget är att mina kontakter vill träffa mig igen och igen, säger hon.

Vi möts på biblioteket, dit Margareta "Maggan" Ax Lantz har med sig en fikakorg innehållande kaffe och hembakad Toscakaka. Vi dukar upp samtidigt som Margareta börjar berätta om sitt kontaktpersonskap.

  • Jag har arbetat som kontaktperson sedan ungefär tolv år tillbaka. Under åren har det funnits perioder när jag inte har haft några uppdrag. Då har jag saknat uppgiften och känt ett sug. Det är så enormt givande, säger Margareta med ett varmt leende på läpparna.
  • Det är svårt att sätta ihop två personer som är allt för olika, det måste finnas något som förenar.

Att vara kontaktperson innebär att du är ett stöd och en vän åt en ungdom eller vuxen som går igenom en svår tid i livet. Orsakerna kan variera – det kan handla om sociala, psykiska och fysiska problem, beroenden eller en livskris. Huruvida en person kan bli hjälpt av en kontaktperson är alltid en bedömningsfråga som börjar hos kommunen och socialtjänsten. Därefter kan parterna presenteras för varandra.
- Det görs en matchning. Det är svårt att sätta ihop två personer som är allt för olika, det måste finnas något som förenar. Idrott, handarbete, musik eller andra gemensamma intressen, säger Margareta.

Som kontaktperson får du ett arvode. Arvodet ska täcka utgifter och omkostnader i uppdraget. Det kan vara ersättning för kontantutlägg, bensinkostnader och arvodesdelen som speglar uppdragets omfattning. Uppdraget berättigar inte till A-kassa, semesterlön eller semesterersättning. Innan du kan bli kontaktperson utför socialtjänsten i uppdragskommunen en utredning av dig. Den består av en intervju, referenstagning och registeruppgifter, bl.a. polis- och socialregistret.

Just nu har Margareta fyra uppdrag pågående samtidigt – som flest har hon haft fem. Uppdraget går att anpassa utefter vad som passar en själv gällande hur många kontakter man har, hur ofta och vart man träffas. Margareta har i alla år valt att hålla kontaktskapet utanför sitt eget hem – i respekt mot sin familj. Hon träffar oftast sina kontakter på en neutral plats ett par gånger i månaden och hittar på olika aktiviteter.
- Det kan vara allt ifrån att bara fika och prata till att utföra vardagssysslor och aktiviteter som personen har svårt att göra själv. Till exempel att handla, simma, gå på bio eller ge vägledning i samhällsfrågor. Kontaktskapet handlar om två personer som ska hitta en form för att umgås. Jag minns att jag kände mig osäker när jag tog mig an mitt första uppdrag men nu känner jag mig mer säker. Jag försöker tänka utanför mig själv och sätta mig in i den här människan och vad hen skulle må bra av, säger Margareta.

Det handlar inte om att jag ska ha ett tack eller så, utan det bästa betyget är att mina kontakter vill träffa mig igen och igen.

För tolv år sedan fick Margareta tips av familj och vänner, som också arbetade socialt, om att hon kunde ansöka om att bli kontaktperson. Hon ångrar inte en sekund att hon sökte.
- Man får massor tillbaka. Det handlar inte om att jag ska ha ett tack eller så, utan det bästa betyget är att mina kontakter vill träffa mig igen och igen. Min första kontakt var en tjej här i Åtvidaberg. Henne fick jag följa från det att hon flyttade hemifrån, till att hon träffade en kille och flyttade ihop med honom. Att hon fortfarande kommer fram och hälsar ger mig ett slags kvitto på att jag har gjort något bra, säger Margareta.

Margareta tycker att fler ska fundera över kontaktpersonskapet och att göra något för att hjälpa andra. Hon har tipsat en del vänner och gamla kollegor som hon tror skulle passa för uppdraget. I synnerhet män eftersom de är underrepresenterade.
- Men jag får ofta höra ”Jag hinner inte” eller ”Jag tränar så mycket efter jobbet”. Då förklarar jag att det som är så bra med det här uppdraget är att du kan träna ihop med din kontakt, och slå två flugor i en smäll, säger Margareta.

Denna artikel är producerad av Öst Media Creative Sales.

Uhrberg

– Jag har under mina år som kontaktperson lärt mig mycket om mig själv och om människan i stort. Vi har alla har ett stort behov av att platsa in, en strävan efter att vara till nytta för andra, berättar Erika Johansson, som är en av kommunens kontaktpersoner.

Vi ses på ett café, där hon också ofta fikar med de personer hon är kontaktperson till. Det är lätt att prata med Erika. Hon vill gärna berätta om hur det är att vara kontaktperson och har många svar på mina frågor. En av dem handlar om varför hon valde att bli kontaktperson.

– Jag har så länge jag kan minnas velat utbilda mig till socionom, berättar Erika. När jag fick veta att man kan vara kontaktperson och att det är brist på dem så tänkte jag att det inte behöver vara så. Hon tänkte också att det kunde vara en bra början att komma in på sin önskade yrkesbana.

Uppdragen kan variera i omfattning

Erika kontaktade kommunen för att få mer information om hur det är att vara kontaktperson och strax därefter blev hon kallad på intervju. Den gjordes av en familjehemssekreterare på kommunens socialkontor. Ganska kort efter att Erika blivit utredd fick hon sitt första uppdrag som kontaktperson. Familjehemssekreteraren har sedan funnits kvar som stöd, vid behov. Två gånger per år följs insatsen upp av familjehemssekreteraren.

En kontaktpersons uppdrag kan variera i omfattning. Erika träffar sina klienter en till två gånger per vecka och varje träff är cirka två timmar lång. Vad man ska göra på träffarna kommer kontaktpersonen och klienten överens om.

– Vi shoppar, går på bio, promenerar i naturen, fikar på café och det har hänt att vi är hemma hos mig och min familj, säger Erika.

Hon har av sin familjehemssekreterare på socialkontoret blivit informerad om hur klientens genomförandeplan ser ut och vilka målen med insatsen är.

– De jag träffar har ofta haft ett stort behov av stöd för att bryta en långvarig isolering, förklarar Erika.

Får du vara med och påverka vem du blir kontaktperson till?
– Ja, min familjehemssekreterare är väldigt mån om att det ska klicka mellan mig och den jag blir kontaktperson till. De utgår från våra bådas intressen och vad vi har för önskemål om kön och ålder. Som kontaktperson har jag under åren utmanat mig själv och deltagit i aktiviteter som jag normalt sett inte hade valt, som att plocka svamp, simma i simhall, se biofilmer jag själv inte valt att se etc.

Inspireras av varje möte med olika människor

En gång har Erika avslutat kontakten med en klient då båda kände att det inte klickade.
– Det allra viktigaste, i kontakten med familjehemssekreteraren och från första mötet med klienten, är en öppen dialog. Var så öppen du kan, så att relationerna blir ärliga och rättvisa för alla inblandade.

Erika är inne på sitt sjätte år som kontaktperson och har även lyckats värva två av sina vänner till att bli kontaktpersoner.
Vad säger din familj om ditt val att vara kontaktperson?
– Jag var kontaktperson redan före det att jag träffade min sambo och nu har vi barn, som på sätt och vis växer in i mitt kontaktpersonsuppdrag. Min sambo har hjälpt till mycket. Vi har tillsammans pratat om att så småningom ansöka som familjehem, vilket kanske blir nästa steg för oss. Jag ser det här som ett jobb, som alla andra. Det är svårt att få in det i planeringen om man inte ser uppdraget som arbetstid. Jag gör det inte för pengarna, utan inspireras av varje möte med olika människor.

Kontaktfamiljer berättar

Linda och Attila, familjehem

Fredrik Nådin och Frida Almroth i Västervik har varit kontaktfamilj i snart ett och ett halvt år. En helg i månaden bor två barn hos dem, en tjej och en kille i olika åldrar.

För Fredrik och Frida började tankarna på att bli kontaktfamilj via några vänner. Vännerna hade haft uppdrag som kontaktfamilj länge och hade pratat väldigt gott om upplevelsen. Eftersom Frida och Fredrik inte hade egna barn kände de att de hade tid och ville testa.

– Sedan kände vi också att vi ville göra en tjänst för de barn som verkligen behöver det, säger Fredrik.

Förväntningar och vardag

Både Frida och Fredrik var lite nervösa innan allt var klart med uppdraget. De funderade på vad som väntade dem, vilka barn det var de skulle träffa och med vilken bakgrund. Men det var också en tid av förväntan och längtan. Fredrik skrattar och beskriver hur uppdraget innebär lite mer planering inför besöken, eftersom paret inte har några egna barn.

– Vi lever ju ganska spontant när vi inte har barnen. Det blir en ju en helt annan struktur när vi har barnen. Annars tycker jag inte att det är så stor skillnad för oss.

Bra kommunikation

Både Fredrik och Frida tycker att kommunikationen har fungerat väldigt bra i alla led. De upplevde att de direkt fick fin och nära kontakt med barnen och barnens mamma.

Paret har också upplevt en stark lyhördhet från handläggare inom socialkontoret och en valbarhet som utgått ifrån deras behov, kapacitet och intressen. Fredrik och Frida berättar att det är upp till uppdragstagarna att avgöra hur mycket tid man vill lägga på uppdraget.

Normalt är barnen hos dem en helg i månaden. Då lagar de mat och umgås, spelar spel, pysslar och skjutsar till träningar. Förra sommaren var de på husbilssemester på Öland en hel vecka. Kontaktfamiljsuppdraget är givande och ställer samtidigt krav på paret.

– Svårigheterna när vi nu har uppdraget är att personanpassa deras behov med oss, vad de behöver och att vi kan se till att det blir av, säger Frida.

Barnen växer som människor

Frida och Fredrik bor sedan en tid tillbaka i Västervik. När de började uppdraget som kontaktfamilj bodde de i en annan kommun i länet. De var lite nervösa inför att berätta om flytten men barnen ville fortsätta komma till dem, trots avståndet. Det ser de som ett gott betyg på insatsen.

– Vi märker ju på barnen att de växer som människor. De växer ju hemma också men vill testa nya saker, lära känna nya personer, se något nytt, förstå vidden av livet mer, säger Frida.

De har också fått fin feedback från familj och vänner, som är genomgående nyfikna och positiva. Paret upplever att samtliga parter får ut mycket av kontaktfamiljsuppdraget. Frida och Fredrik är eniga i att de får mycket tillbaka i vardagen av att umgås med barnen och se hur de trivs och växer.

– Det blir ju som en extrafamilj, man får en helt ny kontaktkrets, nya familjemedlemmar. Det är så himla roligt. Vi har väldigt roligt när vi lär känna varandra så här, säger Frida och skrattar. Fredrik fyller i:

– Det är väl därför man gör det, för att man verkligen ser hur alla lyfts. Vi ser hur mamman i det här fallet lyfts. För hon vet att barnen får sådan glädje tillbaka och vi får en massa glädje.

Mia och Fredrik Urberg

Det var när Malin och Hanna beslutade sig för att de själva inte ville ha egna barn som de bestämde sig för att bli kontaktfamilj. Det var för över tre år sedan och nu är Marcus en given del av deras familj.

Det gifta paret Malin och Hanna är barnkära med många syskonbarn runt omkring sig och när beslutet att inte försöka få egna barn kom det ett självklart val att kontakta familjehemsenheten i Norrköping.

– Min mamma och hennes man är kontaktfamilj. Vår väninna är familjehem så vi visste om att det finns uppdrag där vi som medmänniskor kunde göra skillnad, säger Malin, som till vardags arbetar som barnskötare på en förskola.

Och det var i den tamburen som en lapp satt uppe på anslagstavlan och påminde Malin om uppdragen.

– Jag ringde kommunens växel och blev kopplad till familjehemsenheten och fick veta att det samma vecka var en informationskväll så vi gick dit, berättar Malin.

– Vi kände att vi hade tid att engagera oss så det var ett givet val att göra en insats. Men trots att de på informationskvällen pratade om alla olika uppdragen, så har det hela tiden varit kontaktfamilj som vi vill vara. Så vi lämnade in vår intresseanmälan direkt där och då, säger Hanna, som jobbar som utbildare på ett IT-företag men är beteendevetare i botten.

Viktigt att ta ett uppdrag man tror på

De blev ganska snabbt kontaktade av två familjehemssekreterare.

– Då tänkte jag att ”de här var väldigt professionella”. De var seriösa och pratade mycket om hur viktigt det är att ha fokus på barnens behov. De var så varma, hjärtliga och tydliga i sitt bemötande och det uppskattade vi, minns Malin med ett leende.

– Vi pratade vid ett flertal intervjutillfällen om hur man upplevt saker i livet och hur man ser på olika situationer. Det var en häftig upplevelse och något alla som ska bli föräldrar egentligen borde få prata igenom, fyller Hanna i.

Vi kände att det här kommer att funka och det kändes bra

De fick lämna in önskemål på vad de själva kände att de skulle klara av som ett första uppdrag. Någon placering sa de nej till, de kände att det uppdraget skulle bli för övermäktigt. Med ett annat barn som de träffade, drog föräldrarna tillbaka sin ansökan och det blev inget.

– Ett tag kändes det som att man blev för kräsen, men samtidigt behövde vi ta oss an ett uppdrag vi skulle klara. Det hann gå flera månader och precis när vi var på väg att fundera på om vi skulle fortsätta eller inte, så kom Marcus, säger Hanna.

– Vi klickade både med föräldern och med Marcus. Vi kände att det här kommer att funka och det kändes bra, säger Malin.

Hanna och Malin är kontaktfamilj för familjehemsenheten.

 ”Marcus kommer i första rummet”

De träffade Marcus mamma på ett möte och sedan bjöd Malin och Hanna hem Marcus och hans mamma tillsammans med barnhandläggaren. De var även hemma hos Marcus med barnhandläggaren och sedan följde några eftermiddagar där Marcus var på besök själv.

– Han var ganska snabbt lugn och trygg hos oss och successivt så blev det längre stunder och vi kände oss trygga med det och hans mamma kände också att det skulle gå bra, berättar Hanna.

Nu är Marcus hos Hanna och Malin varannan helg och ett dygn i veckan samt vid extra behov, vilket är mer eller mindre i perioder.

– För oss har det varit viktigt att det fungerat bra för Marcus mamma och för oss. Att kommunikationen gått så bra har underlättat mycket, men vi förstår att det inte är så för alla. Men Marcus kommer alltid i första rummet, fokus är på honom och hans bästa, säger Malin.

Samspel och kommunikation år båda håll

När Marcus är hos Malin och Hanna, så brukar de skicka bilder och talar om vad de hittar på till mamman. Och tvärtom berättar Marcus mamma om det hänt något i veckan för att göra Hanna och Malin förberedda.

– Det viktiga för oss har varit att han är trygg och blir lyssnad på. Att få Marcus att prata och spinna vidare på saker som han tar upp. Att lyssna in och bekräfta honom, att det till exempel är okej att sakna sin mamma. Vi är ju extra vuxna som finns här för honom, berättar Hanna.

Vad hittar ni på när Marcus kommer?

– Varje fredag som han kommer är det fredagsmys och vi firar in helgen. Det är ett stående inslag när han kommer. Vi hänger mycket med vår stora familj och han följer med så klart. Marcus ses som ett barnbarn precis som de andra, berättar Malin.

Våra kvällspromenader med hunden blir alltid en upptäcktsfärd

De åker på utflykter, är mycket ute i naturen och på sommaren blir det mycket bad. De läser mycket, pysslar och Marcus gillar att vara med när de lagar mat.

– När vi köpte vårt nya hus så var han med i hela processen, i ”vårt hus” som han säger. Han har sin favoritplats och sitt rum. Och så är han väldigt delaktig med våra djur. Våra kvällspromenader med hunden blir alltid en upptäcktsfärd, småskrattar Hanna.

Att bara vara medmänniskor

Till andra som funderar på att bli kontaktfamilj, så tycker de att om man vill göra det av de rätta anledningarna, för barnen, så är det bara att anmäla sitt intresse.

– Vi har inte ändrat vårt liv, vi har bara fått vårt liv berikat av honom. Att få vara med och finnas i hans liv och se hans utveckling är så fint. Fundera på varför man vill göra en insats, men vi känner att vi gör skillnad. Det är fantastiskt att få känna det, och då är vi ändå bara medmänniskor, förklarar Hanna eftertänksamt.

De förstår att en tröskel kan vara att uppdraget kan kännas stort och svårt, men behovet är större än så.

– Att få vara ett bra stöd för honom räcker gott nu och det vill vi göra så bra som möjligt. Som jag ser det så är det här vårt uppdrag, säger Hanna.

– Vi hoppas att vi får ha honom i många år och även om uppdraget tar slut så älskar vi ju den här lille killen. Vi ser att vi är viktiga personer för honom även långt in i hans liv, avslutar Malin med ett varmt leende på läpparna.

(Red.anmärk: Marcus heter egentligen något annat.)

Uhrberg

John, Caroline och sönerna Dylan och Jacob längtar till helgerna då familjen utökas med en extra familjemedlem. De är nämligen kontaktfamilj till en liten flicka som bor hos dem varannan helg.

John och Caroline träffades år 2002 och bodde under många år utomlands, bland annat i Australien och Spanien. När hemlängtan och närheten till familj och vänner blev allt större bestämde de sig för att flytta tillbaka till Sverige och har nu bott i Östergötland i fem år.

De har alltid känt att de vill hjälpa till i samhället på något sätt och när de såg att hemkommunen annonserade om att de behövde fler kontaktfamiljer kände de sig träffade av beskrivningen. De kände att de hade förutsättningarna för att ta emot ett barn på deltid och bestämde sig för att anmäla sitt intresse till kommunen.

Det skulle inte dröja länge innan de fick förfrågan från socialkontoret om ett uppdrag. Det var en flicka som var något äldre än John och Carolines två pojkar och oron kring hur hon skulle trivas och vad barnen skulle tycka om situationen fanns där. Men det skulle komma att visa sig att oron var helt obefogad. Barnen älskade varandra från första stund. Helgerna då de var tillsammans var något som hela familjen såg fram emot.

Hon behöver mycket närhet och älskar att sitta i knät och mysa

Vartefter att flickan blev äldre så minskade behovet av att bo hos familjen och uppdraget avslutades för en tid sedan. Men de ses fortfarande ibland då de har kommit att få en nära relation till varandra.

Ett nytt uppdrag

Familjen har nu ett nytt uppdrag med en lite yngre flicka som bor hos dem varannan helg och hennes behov ser lite annorlunda ut.

-Hon behöver mycket närhet och älskar att sitta i knät och mysa, vilket vi såklart tar oss tid till, säger John.

Våra barn har fått en väldigt nära relation till henne på kort tid och uttrycker hur mycket de tycker om henne, saknar henne när hon inte är där och längtar tills hon kommer igen.

Även om de två uppdragen har varit lite olika och de har fått anpassa aktiviteter efter vad barnen behöver så upplever familjen inte att de har behövt göra några större livsförändringar.

-När hon är hos oss gör vi egentligen samma saker som vi alltid gör. Vi försöker att leva så vanligt som möjligt. Vi ställer inte in saker eller så, snarare tvärtom. Hon följer med när vi är bortbjudna till vänner och familj som även dom tagit emot henne med öppna armar, säger Caroline.

Fokus på att vara tillsammans

På helgerna försöker familjen att planera in någon rolig aktivitet som kan variera beroende på säsong. Det kan vara allt från att pyssla, åka skridskor, bada, paddla kanot, vandra eller åka båt. Det blir ofta ännu mer fokus på att vara tillsammans de helger hon är där, vilket de tycker är väldigt positivt.

Hela familjen känner sig berikade av relationerna de fått till kontaktbarnen. John och Caroline säger också att de lärt sig mycket om sig själva under uppdragstiden och att det stärkt deras relation. De löser eventuella problem tillsammans och ser till att göra det så bra som möjligt för alla i familjen.

Trots att det såklart finns en del utmaningar i det hela så kan de inte säga något negativt om uppdraget, tvärtom:

-Det är ett viktigt uppdrag som kräver mycket ansvar och engagemang. Även om vi lever relativt likadant när hon inte är här så tar det en del extra tid och planering. Men det ger så mycket mer än vad det kostar. Man lär känna sig själv, sina gränser, tålamod och känslor. Det är häftigt att se hur otroligt snabbt man bygger känslomässiga band till ett barn, säger Caroline och John instämmer.

Det är inte så stort och läskigt som man kan tro

Ja, det är tydligt att familjen trivs med uppdraget och de har för avsikt att fortsätta som kontaktfamilj så länge de har möjlighet till det. De vill inspirera andra som går i tankarna om ett frivilligt uppdrag till att våga ta steget.

-Det är inte så stort och läskigt som man kan tro. Att finnas där och ge barnen tid, minnen och erfarenheter som berikar deras barndom känns fantastiskt. Det handlar om att försöka stärka deras relationer till andra människor och vi hoppas på att bli en trygghet i deras liv. Det är ett känslomässigt viktigt uppdrag. Man blir fäst vid extrabarnet på kort tid och det ser man inte minst på de starka banden barnen får till varandra, säger Caroline.

I Boxholm bor Malin och Johan Törnroth, 27, tillsammans med sina två döttrar Tyra, 5, och Filippa, 2. Men var tredje helg berikas familjen med en femte medlem – till allas glädje.

Dörren till familjen Törnroths villa står på vid gavel. På den ljusa och glasbeklädda altanen är kaffe, saft och hembakat fikabröd uppdukat. Vi slår oss ner runt bordet. Kort in i samtalet blir familjens väg till kontaktskapet väldigt självklar. En kontaktfamilj fungerar som en extrafamilj för barn och ungdomar som av olika anledningar behöver stöd. Syftet är också att avlasta barnets föräldrar.
– Mina föräldrar var kontaktfamilj när jag växte upp, de hade barn i alla olika åldrar under jättemånga år. Eftersom jag och Johan träffades redan när vi var 14 år och bodde hemma blev det en naturlig del i livet för oss båda, säger Malin.

Mina föräldrar var kontaktfamilj när jag växte upp, de hade barn i alla olika åldrar under jättemånga år.

Trettonårige Sebastian, som egentligen heter något annat, bor hemma hos familjen Törnroth var tredje helg. Han har ett eget rum och en bestämd plats vid matbordet. Sebastian kom till familjen första gången för ungefär två år sedan. Några år dessförinnan hade han och hans familj varit med om en tragisk och livsomvälvande händelse – något som tog hårt på Sebastian. Han behövde få mer stimulans, i form av fritidsintressen, och miljöombyte.

När Sebastian bor hos Malin och Johan gör de allt som vilken annan barnfamilj som helst. De bakar, lagar mat, pysslar i växthuset, åker till Kolmårdens djurpark eller meckar med motorer.
– Jag har ett väldigt stort motorintresse så förra gången han var här bytte vi däck på bilen. Han tyckte att det var jättekul och jag tycker det är roligt att få dela det med någon, säger Johan.
– Och jag har ett stort intresse för trädgård. Sebastian har fått odlat egen chili och gurka och var tredje helg får han se vad som har hänt sedan sist. Han har fått lära sig att ha tålamod och att man måste kämpa för att det ska ge resultat, säger Malin.

Nu står tjejerna och hoppar vid dörren när han ska komma till oss.

Paret beskriver att Sebastian har kommit in i familjen på ett naturligt sätt.
– Vi var lite osäkra på hur allt skulle bli och hur våra barn skulle ta det här men det har gått hur bra som helst, säger Johan.
– Nu står tjejerna och hoppar vid dörren när han ska komma till oss. De ser honom som en storebror. Sebastian är yngst i sin familj så han trivs i den rollen, han får känna ansvar och att han kan hjälpa till, säger Malin.

Under tiden ett kontaktskap pågår har kontaktfamiljen kontinuerlig dialog med aktuell handläggare från socialtjänsten. Var sjätte månad träffas kontaktfamiljen och barnets vårdnadshavare tillsammans med båda parters handläggare för att utvärdera.
– Vi har precis haft ett sådant möte. Då pratar vi om vad som har fungerat bra och mindre bra, om det fortfarande finns behov av stöd och om vi vill fortsätta som kontaktfamilj. Båda parter var överens om att vi ville fortsätta så nu har vi förlängt med ett halvår, säger Malin.
– Vi har fått höra att han är mycket gladare och lugnare även hemma och det känns jättebra. För oss är det viktigt att det inte bara fungerar bra var tredje helg när han är här. Det vi ger på helgerna vill vi ju ska bygga något för framtiden också.

Det krävs inga stora saker för att det ska betyda något för barnet.

Malin och Johan tycker att fler ska fundera över att bli kontaktfamiljer.
– Det krävs inga stora saker för att det ska betyda något för barnet. Vi gör inget annorlunda när han är här och att vara kontaktfamilj är inget som är svårt.

Familjen Törnroth kommer att bli ett fint stöd för många barn i framtiden – det är lätt att konstatera. Här står dörren alltid öppen. Bokstavligen.

Denna artikel är producerad av Öst Media Creative Sales.

Familjehem berättar

Att bli familjehem kan var ett stort beslut för en del, medan det för andra är en självklarhet att vilja hjälpa till. Vi har pratat med Linda och Attila som är familjehem sedan 2014. Vi ville ta reda på hur de bestämde sig för att bli familjehem. Vi frågade också vilka råd, tips och erfarenheter de kan dela med sig av till dig som fortfarande funderar på om det är något för dig eller inte.

Linda och Attila

- Vår resa att bli familjehem började med att jag ville göra något annat, bryta vårt vardagsmönster som bara rullade på, berättar Linda.

- Familjehemstanken hade varit med oss länge och våren 2014 såg jag en annons där man sökte familjehem till tonåringar. Vi bestämde oss för att ansöka. Vårt uppdrag som familjehem var då att låta behövande ungdomar bo hemma hos oss under en bestämd behandlingsperiod. Efter ett par år kände vi att den typen av uppdrag inte var det vi sökte, så vi beslutade att avsluta det. Därefter valde vi att vara utan uppdrag under några år, men 2019 blev vi kontaktade av kommunen och tillfrågade om vi ville bli familjehem till en 7-årig pojke. Och då började nästa resa.

- Med vårt nuvarande uppdrag som familjehem känner vi att vi verkligen har hittat rätt. Under det senaste året har vi utökat familjen med ytterligare ett barn och allt känns så bra. Personkemin mellan alla i vår familj är en perfekt matchning!

Vilka är ni?

- Jag, Attila, har ett eget företag och Linda, har just nu valt att vara hemma på heltid för barnen. Vår ursprungliga familj består av oss två och våra fyra biologiska barn - två utflyttade döttrar och två tonårssöner. När våra stora döttrar flyttade hemifrån fick vi två rum över och det känns fint att de nu används igen.

Vem passar att bli familjehem tycker ni?

- Det viktiga är att vara sig själv och att vara en trygg person, säger Attila. Även om vi inte har gett barnet livet så ger vi dem istället möjligheter att bli trygga, glada människor som kommer att klara sig bra. Har man tid att ge av sig själv, då passar man att bli familjehem tycker vi.

- Våra biologiska barn tycker också att det här är ett lyft för vår familj. De uppskattar att vårt hem har blivit lekfullt igen med nya småsyskon och mycket skratt. Om man har barn tidigare i familjen så är de också en viktig del i att vara ett familjehem. Våra stora barn visar på ett naturligt sätt hur man beter sig i en familj och vilka värderingar som är viktiga för oss. Samtidigt får våra biologiska barn se att verkligheten kan se väldigt olika ut för andra barn.

Vad har eller är det jobbigaste med att vara familjehem?

- För vår del har vi inte stött på så mycket som är jobbigt. För att bli godkända fick vi lägga en hel del tid på olika intervjuer och det tog några månader att bli klara. Vi förstår att det är väldigt viktigt att man gör det här förberedande arbetet, så att det blir bästa möjliga miljö och matchning för de barn som behöver nya hem men det kändes ibland som det tog lång tid att bli godkända.

- Om vi jämför att vara familjehem med att vara ”vanliga” föräldrar så behöver man veta att det är fler personer inblandade i barnens liv. Det gör att man ibland kan känna sig granskad av socialtjänsten och biologiska föräldrar. Det kan helt enkelt kännas som man har lite mer press på sig att vara en bra förälder. Men målet för oss alla är ju barnens bästa, och det är det viktigaste.

- Det som också kan vara jobbigt är att barnet som flyttar in hos dig kan ha med sig upplevelser, som kanske kan göra den första tiden tuff. Men när man ser att barnet funnit sig till rätta och utvecklas, då glömmer man snart bort det. Ungefär som när man glömmer hur ont det gör att föda barn och väljer att skaffa fler, säger Linda med ett skratt.

Har ni funderat över hur det skulle kännas om ett barn får flytta hem till sina biologiska föräldrar?

- Det skulle så klart vara jobbigt, men vi tänker att då får vi se det positiva som vi har gjort för barnet. Att vi kunnat ge barnet lugn och ro, trygghet och kärlek under den tid vi haft förmånen att ha barnet, säger Attila.

- Förhoppningsvis får vi även möjlighet att fortsätta att hålla kontakten efter att barnet flyttat och kan visa att vi fortfarande finns där, fyller Linda i.

Vad vill ni slutligen säga till de som funderar på att bli familjehem?

- Vi får ofta beröm av andra för att vi är ett familjehem, då brukar vi tänka att de också borde våga ta steget. Våga bryta sitt vardagsmönster. Visst, man kanske får ge upp en del ”egen tid” om man inte haft yngre barn på länge men man vinner så mycket annat.

- Så gör det bara, säger Linda och Attila i kör. Är du en trygg person, har plats hemma och vill göra en god gärning? Då tycker vi definitivt att du ska bli familjehem!

Att vara familjehem handlar om möjligheten att få hjälpa ett barn och samtidigt få den kärlek och glädje ett barn ger en familj.

Ute skiner vårsolen på ett hus omgivet av skog och åkrar. Dörren slås upp av en tonårskille, en liten pojke studsar förbi, i soffan ligger en tonårstjej med sin mobil och i det öppna köket förbereds fika.

Det är ett varmt välkomnande hos familjen Karlsson som består av mamma Jessica, pappa Andreas och tre syskon på 9, 15 och 17 år.

För sex år sedan blev de familjehem då de öppnade upp sitt hem för då treåriga Erik*.

Erik flyttade inte bara in i vårt hus, han flyttade rakt in i våra hjärtan.

Andreas och Jessica Karlsson

Från kontaktfamilj till familjehem

Alla barn behöver kärlek, omsorg och trygghet i vardagen.

- Att få stötta och hjälpa barn har varit naturligt och självklart för oss, berättar Jessica. Redan när vi var i 20-årsåldern stöttade vi barn i vår närhet. Vi kände att vi vill bidra och hjälpa barn som har det svårt.

Jessica och Andreas valde att bli kontaktfamilj. En kontaktfamilj fungerar som en extrafamilj för ett barn och som avlastning för barnets föräldrar.

- Under tre år bodde en kille hos oss varannan helg, berättar Andreas. Vi kom varandra väldigt nära och vi finns fortfarande för honom även om han är 20 år idag. Vi har blivit vänner för livet och nu senast firade han jul här med oss.

När uppdraget som kontaktfamilj avslutades kände både Jessica och Andreas att de vill hjälpa fler barn i sinom tid. Men det tog inte lång tid innan de fick frågan om att bli familjehem.

- Vi hade kanske tänkt vänta några år. Men när frågan kom om vi ville bli familjehem till en treårig pojke tog det inte lång tid innan vi tackade ja, säger Jessica och ler mot Erik. Att få möjligheten att få ett barn till, det är ju helt fantastiskt!

Andreas och Jessica Karlsson

Utmanande omställning

Som familjehem tar man emot barn och ungdomar i det egna hemmet under en kortare eller en längre period, då barnet eller ungdomen på grund av olika omständigheter inte kan bo kvar i sitt hem.

Jessica och Andreas var fullt medvetna om att detta kunde bli utmanande i perioder. Det är en omställning både för barnet som flyttar in och för familjen.

- Vi pratade om detta med våra barn innan, försökte förklara vad det innebär att vara familjehem, säger Andreas. Det gäller att bygga upp ett ömsesidigt förtroende. Och det gick fort att ta in denna lilla busiga kille i våra hjärtan och i vår vardag.

- Efter en tid frågade ett av våra barn när det skulle bli sådär jobbigt. säger Jessica med ett skratt.

Det har funkat så bra hela vägen med Erik, det har känt så naturligt.

Idag är Jessica och Andreas vårdnadshavare för Erik. Skillnaden mellan att vara familjehem och särskilt förordnad vårdnadshavare är att man i det senare fallet är juridiskt ansvarig för barnet. Det innebär att man blir barnets vårdnadshavare och att barnet därmed säkert vet att ”här ska jag växa upp”. Barnet får en känsla av trygghet och en laglig tillhörighet till familjen.

Lugn, trygghet och kärlek

Att vara familjehem innebär att ge den känslomässiga och praktiska och omsorg ett barn behöver.

- Det viktigaste som familjehem, eller bara som förälder, är att ge barnen trygghet, kärlek och lugn, säger Jessica. Men visst krävs det även att man har viljan, tiden och platsen för att kunna ta hand om ett barn.

- Ja, vårt hus har byggts ut och växt i takt med familjen. Vi har alltid olika byggprojekt på gång för att skapa ett hem som passar vår familj, fyller Andreas i.

Var femte vecka träffar Erik sina biologiska föräldrar och sina halvsyskon.

- Vi har bra kontakt med Eriks biologiska föräldrar. När hans biologiska mamma och halvsyskon var här och hälsade på sist var vi ute och kastade boll och hoppade studsmatta tillsammans. Han kallar oss båda för mamma och det är inte direkt konstigt för Erik, säger Jessica.

- Vi har alltid varit öppna med hur vår familj ser ut. Vi har aldrig upplevt att Erik tyckt det är konstigt även om det stundvis kommer frågor. Men vi svarar och pratar öppet med varandra.

Alla familjekonstellationer ser ju olika ut, det är ju gemenskapen och kärleken som bildar en familj.

På frågan om de träffar andra som är familjehem svarar Jessica med ett leende.

- Ja, min syster. Hon var med mig på en träff för familjehem för ett par år sedan och det väckte nog tanken på att även de ville bli familjehem. Och för ett år sedan fick de ta emot ett litet barn direkt från BB.

Fotboll på gräsmatta

Full fart och frisk luft

Att röra på sig och vara ute friska luften har hela familjen Karlsson gemensamt.

- Erik är otroligt fysisk och aktiv och har inga problem att hänga med storebror på en massa olika aktiviteter, säger Andreas. Tidigare tränade jag och båda sönerna taekwondo. Men idag är det fotboll som gäller för Erik.

Familjen bor nära naturen och inte långt från huset ligger en sjö där de badar och fiskar mycket.

- Fiske är ett stort intresse i vår familj. Idag får jag vara glad om jag får följa med grabbarna ut i båten och fiska, de sticker gärna ut utan mig.

- I somras fick jag två gäddor, berättar Erik med ett stolt leende.

*Erik heter egentligen något annat.

Mia och Fredrik Urberg

I utkanten av Valdemarsvik bor Katarina, hennes man Torbjörn och deras son Linus. Sedan två och ett halvt år ingår även Fanny i familjen. Fanny kom som jourhemsplacering, men blev kvar hos familjen.

- Det var ju inte alls vad vi hade tänkt från början. Vi skulle bara vara jourhem, men mötet med Fanny blev starkt för oss alla, och vi kände att vi absolut ville fortsätta finnas här för henne. Att även bli familjehem var därför inget svårt beslut, berättar Katarina.

Det är en grå novemberdag när Katarina öppnar dörren till den rymliga villan i utkanten av Valdemarsvik. Huset ligger vackert på en höjd, med orangeskiftande höstvacker skog runt hörnet men ändå på bekvämt promenadavstånd till centrum. Katarina är ensam hemma, men snart kommer maken Torbjörn hem, liksom deras gemensamma son Linus och Fanny som bor hos familjen sedan snart tre år tillbaka. Katarina har tre barn till. Två har flyttat hemifrån men hennes äldste son är inte längre i livet. Hans fotografi står på ett bord, omringat av ljus – alltid närvarande, alltid älskad.

Mamma var en kärleksfull förälder, men hon kunde inte ta hand om sig själv

Sonens bortgång är bara en av de tunga händelser som Katarina upplevt i livet. För att förstå Katarinas engagemang för de små barnen måste vi backa bandet och ta oss tillbaka till hennes egen barndom. Det var en svår situation där hon tidigt fick ta ansvar för sig, sina syskon och även sin mamma.

- Mamma var en kärleksfull förälder, men hon kunde inte ta hand om sig själv, hushållet, eller oss barn. Hon förstod inte vikten av regler och rutiner och förmådde inte att tillgodose de mest basala behoven. Det var en trasig tillvaro, berättar Katarina.

Tonårstiden präglades av dåligt umgänge och osunda miljöer, men som ung vuxen fick hennes liv en ny riktning, när kärleken Torbjörn kom in i hennes liv.

- Där vände det. Jag träffade Torbjörn och jag fick uppleva riktig kärlek – på riktigt. Jag gick klart skolan och utbildade mig till undersköterska. Och där någonstans kom längtan efter att få ge tillbaka – till någon annan som behöver en trygg famn.

Jour var sjätte vecka

För tre och ett halvt år sedan gjorde Katarina och Torbjörn slag i saken och öppnade sitt hem för akuta jourhemsplaceringar. Tanken på att få bidra med trygghet till utsatta barn i akuta situationer kändes rätt för dem båda, även om det var Katarina som var mest drivande i frågan. Sedan dess har ett femtontal barn bott tillfälligt hos dem. Var sjätte vecka har Katarina jour, och då kan telefonen ringa när som helst.

- Jag jobbar som undersköterska inom den kommunala omsorgen, och jag har kommit överens med min chef om det här upplägget. På detta sätt får jag en stadig inkomst, men samtidigt en flexibilitet då jag har min jourvecka. Det fungerar bra.

Vi vill ge dem en trygg plats att vara på

Att vara jourhem kan innebära att det från en stund till en annan flyttar in ett eller flera barn, som stannar några dagar, veckor, eller månader i väntan på en långsiktig lösning. Men oavsett hur länge barnen stannar handlar det alltid om samma sak för Katarina – att ge trygghet och glädje den tid de får tillsammans.

- Vi vill ge en annan bild av familj än vad dessa barn har med sig. Vi vill att de ska få vara barn. Vi vill ge dem en trygg plats att vara på till dess att de får komma till ett familjehem, eller återvända hem till föräldrarna.

Förutom att få sova i en fint bäddad säng, få mat i magen och uppleva lugn och ro, vill Katarina att varje barn ska få något som bara är deras.

- Det kan låta så enkelt och torftigt, men jag brukar ta med varje barn till stan för att köpa kläder eller något annat som de får välja själva. Det är en sådan enkel sak att göra, men det ger så mycket glädje. Det handlar om att göra saker tillsammans och se till att barnen känner sig sedda och värdefulla.

En självklarhet att ge till andra

Att ge tillbaka är ord som ofta återkommer i Katarinas berättelse. Trots en tuff barndom och stora svårigheter och sorger, har hennes vilja att ge till andra inte minskat, utan snarare förstärkts genom livet.

- Det är inget val för mig. Att ge till andra är så självklart – det är givande i sig. Den tacksamhet och glädje jag får tillbaka är fantastisk, oavsett om det sker inom mitt jobb som undersköterska, eller om det sker genom de barn som placeras hos oss.

Katarina sprudlar av glädje och energi. Det går inte att undgå att känna hennes genuina engagemang för de utsatta. Hon har aldrig ångrat beslutet att ansöka om att bli jourhem och familjehem, och hon vill gärna inspirera fler att våga ta steget. Rädsla att misslyckas eller tankar på att inte klara av det, får inte vara ett hinder, menar Katarina.

- Den osäkerhet jag kände inledningsvis kom jag snabbt över. Jag var till viss del rädd för att min bakgrund skulle vara ett problem. Men genom mina kontakter med socialförvaltningen och till viss del även vårdnadshavare, har jag märkt att mina livserfarenheter är en stor tillgång. Jag förstår processerna och vikten av att samarbeta kring barnen för att det ska bli så bra som möjligt. Men framför allt förstår jag barnen. Jag kan förstå vad de har gått igenom, deras känslor och behov.

Tänk vilken förmån det är att få vara del i en ung människas liv

Ibland rinner känslorna över. Det är ofta Katarina önskar att hon kunde göra mer, precis som hon gjorde när Fanny kom. Den ursprungliga planen att enbart vara jourhem, höll ju inte länge. Efter ett första halvår med några korta placeringar kom en tonårstjej in i deras liv. Det gick inte att släppa flickan, och familjen fattade beslutet tillsammans – Fanny erbjöds att stanna hos dem. Det har nu gått nästan tre år och Fanny är en självklar del av familjen.

- Det var oväntat, men så välkommet. Tänk vilken förmån det är att få vara del i en ung människas liv, att få ge trygghet och stöd och se hur hon utvecklas, tar mer ansvar och till sist står på egna ben. Det är en gåva och det har gett oss så mycket. Jag är så tacksam för det, avslutar Katarina.


Uhrberg

– De här barnen behöver någonstans att landa, få en trygg plats. Det kan vi erbjuda.
Mia och Fredrik Urberg bor i Åtvidaberg och har varit familjehem sedan 2012 - något som de tar sig an med stort engagemang och goda rutiner.

Det hela började med att de fick en hastig förfrågan om att bli stödfamilj åt ett barn. Efter det kom frågan från Åtvidabergs kommun om de kunde tänka sig att vara familjehem. Sedan dess har fyra tonåringar bott hos dem, först från Åtvidaberg och sen från Linköping.
Just nu har Mia och Fredrik en familjehemsplacerad kille på 18 år hos sig. Deras egna fyra barn är mellan 5 och 16 år gamla.
– Vi har alltid pratat med barnen och involverat dem i besluten och de ser familjehemsbarnen som syskon, säger Mia Urberg.
– Vi förbereder dem, både när någon ska komma till oss och när det är dags att flytta ut, säger Fredrik Urberg.

Med ett större barn blir det en enklare och mer naturlig process.

För Mia och Fredrik är varje familjehemsbarn en familjemedlem och de har medvetet valt att bara ha äldre barn hos sig.
– Med ett större barn blir det en enklare och mer naturlig process när barnet så småningom ska flytta hemifrån, säger Mia.
Deras familj och vänner ser positivt på att de valt att vara familjehem, men vissa undrar varför de valt att ta emot tonåringar.
– Vi har hört skräckhistorier om barn som rymmer, som är struliga och så vidare. De barn vi har haft hos oss har varit frivilliga placeringar, där föräldrarna själva har sett behovet. Det gör det enklare, säger Fredrik och Mia fyller i:
– Och det måste inte vara så att ett barn som placeras är struligt. Det kan vara familjesituationen som är det, barnet behöver inte alls vara det.

Barn i olika åldrar har olika behov

Mia och Fredrik tycker också att det är bra att familjehemsbarnet är äldre än deras egna barn.
– Barn i olika åldrar har olika behov och då blir det ingen konkurrens mellan dem, säger Mia.
Enligt Mia kan en utmaning i att ta emot en tonåring vara att barnet kan ha med sig en annan syn på eller förståelse för pengar eller att passa tider.
– Vi är väldigt strukturerade. Vi tycker att det är viktigt att passa tider, till exempel att man hör av sig om man inte kommer hem direkt från skolan därför att man hänger med en kompis. För oss är det också viktigt att alla sitter ner tillsammans och äter kvällsmat. Det är ett tillfälle då man kollar läget, vilka läxor och aktiviteter som är på gång. Det är något som inte alla har med sig, förklarar Mia.

Barnet ska bli en trygg person

Mia och Fredrik ser det som sin uppgift att stötta och lyssna, att förmedla goda rutiner och att förbereda inför vuxenlivet.
– Vi vill göra vad vi kan för att barnet ska bli en trygg person och få ett bra liv. Men det måste få ta tid, säger Mia.
Stödet från kommunen i familjehemsrollen tycker de är bra, med utbildningar och handledning. Den utredning som gjordes inför att de skulle bli familjehem är också en bra grund.
– Kommunen har en klar bild av vår familj som gör att de kan matcha placeringar hos oss på ett bra sätt, säger Fredrik.
De tycker också att det är bra att de och familjehemsbarnen har varsin kontaktperson hos Social- och omsorgsförvaltningen. Då finns möjlighet för bägge parter att prata om funderingar eller frågor.

Man kan behöva komma bort från sitt gamla sammanhang.

Mia och Fredrik bor i Åtvidaberg, men har haft barn placerade hos sig som kommer från Linköping.
– När man bor i en mindre kommun kan det vara en fördel att barnet kommer från en annan kommun. Man kan behöva komma bort från sitt gamla sammanhang, säger Fredrik.
När det gäller kontakten med familjehemsbarnens biologiska föräldrar vill Mia och Fredrik ska fungera så bra som möjligt. Och de fortsätter hålla kontakten med de barn de haft hos sig.
– De ska veta att de alltid kan höra av sig om de är något, säger Fredrik och Mia fyller i:
– Vi blir en extra hand, en extra vuxen som finns där för barnet. Och det är något som egentligen alla barn kan behöva.

Familjen Bizzotto Lind

Det är en tidig onsdagsförmiddag utanför Kisa och några få ensamma snöflingor letar sig ned från himlen. Men här, hos Helen Bizzotto och Staffan Lindh, ska ingen känna sig ensam.

Den 3 september 2012 var femåriga Sara och hälsade på hemma hos Helen Bizzotto och Staffan Lindh. 5 september flyttade hon in hos familjen. Idag är Sara tolv år och kallar Helen och Staffan för mamma och pappa.
– En del placeringar kallas för akutplaceringar och i Saras fall var det en sådan. Att ta emot ett barn är ett stort beslut, speciellt om man är ett förstagångsplaceringshem. Tanken är ju oftast att det ska bli ett permanent familjehem – åtminstone tills dess att situationen rett upp sig där barnet kommer ifrån, säger Staffan.

Det finns barn och ungdomar som inte kan bo kvar i sitt hem. Det kan till exempel bero på föräldrars sjukdom, missbruk eller andra personliga problem. Barnet kan då behöva flytta till en ny familj – ett familjehem. Att vara familjehem innebär att du, ensam eller tillsammans med din familj, tar emot en ny familjemedlem i hemmet och ger den all praktisk och känslomässig omsorg ett barn behöver. Innan du kan få ett uppdrag som familjehem utreder familjehemsenheten dig och din familjs lämplighet.

I Helen och Staffans fall gick utredningen snabbt. Mycket tack vare att de vid tidpunkten, sedan ett år tillbaka, hade haft ett kontaktfamiljsuppdrag. Idag har familjen, utöver Sara, ytterligare två placeringar, Emir, 17, och Lukas 11. De är även kontaktfamilj till ytterligare en tolvårig tjej.
– Jag har fyra egna barn sedan tidigare och Staffan har ett. När de blev vuxna och flyttade ut satt vi här med ett stort hus och ville fylla på, säger Helen och skrattar.

Hur har ni pratat med barnen när ni funderat över att ta emot nya placeringar?

– Vi har alltid en dialog och Sara brukar säga, "Inga barn ska ha det svårt." Emir skulle heller aldrig säga nej till att hjälpa någon annan, han är otroligt ödmjuk och omtänksam. Men vi skulle inte ta emot någon som inte passar in i vår familjebild. Vi vill inte störa den fina relationen vi har fått till barnen, säger Staffan.

Hur fungerar barnen ihop?

– De beter sig som syskon i allmänhet. De är sura på varandra ibland och älskar varandra emellanåt, skrattar Helen.

De är sura på varandra ibland och älskar varandra emellanåt

Hur har ni tacklat tankar och känslor kring att ni kan bli av med något av barnen?

Socialen gör överväganden varje halvår och om du inte är vårdnadshavare, vilket vi är för Emir och snart för Sara, kan det alltid bli förändringar, säger Staffan.
– Vi har väldigt bra kontakt med barnens föräldrar, i de fallen där de är närvarande. Sara träffar sin mamma varannan helg och Lukas sina föräldrar en gång i månaden. Det tycker vi är en stor trygghet, berättar Helen.

Plötsligt kommer ljusningen och då har det varit värt allt slit.

Varför tycker ni att fler borde överväga att bli familjehem?

– Det som driver oss är att se utvecklingen. Vid ett par tillfällen har vi varit nära på att ge upp, men så plötsligt kommer ljusningen och då har det varit värt allt slit. Många av barnen som inte tas om hand hamnar i andra svårigheter när de blir äldre och om vi kan rädda ett barn från det är vi glada, säger Staffan.

*Barnen som nämns i texten heter egentligen något annat.

Den här texten är framtagen av Creative Sales, Öst Media

Familjen Haukland

Att göra skillnad för ett barn som behöver ett nytt hem behöver inte innebära så stora förändringar för en familj. Men för ett barn i behov av en ny familj innebär det stor skillnad för dess trygghet, vardag och framtida liv.

När vi besöker familjen Haukland har föräldrarna och alla barn kommit hem från jobb, förskola och skola. Pappa Marcus är gruppchef på ett lokalt företag och mamma Katja pendlar ett par mil till sitt jobb som butikschef.

Vi träffar familjen i deras hem på en mindre ort i Östergötland. De bor i ett äldre, renoverat, rött hus med vita knutar och snickerier. Där finns det gott om utrymme för de fyra barnen, varav tre är Katja och Marcus biologiska. I köket serveras det kaffe, te, saft och ett kakfat i flera våningar.

- Att vara familjehem är något som har funnits med naturligt för mig. Mina föräldrar öppnade upp sitt hem för flera barn och ungdomar under min uppväxt så det är något jag har med mig hemifrån, berättar Marcus.

Kontaktperson Maggan

När Katja och Marcus tre barn var små hjälpte de under en period en tonårsflicka som tidigare bott hemma hos Marcus föräldrar. Då gick de igenom alla intervjuer och alla noggranna kontroller som utförs när någon ansöker om att få bli familjehem, kontaktfamilj eller kontaktperson.

- Vi var därför redan utredda och registrerade som familjehem när vi fick frågan om ett nytt uppdrag. Jag minns så väl när telefonen ringde. Vi var i Vimmerby för att två av våra barn spelade Bullerby Cup i fotboll, vi blev jätteglada över frågan om vi kunde tänka oss att öppna upp vårt hem för en ettåring.

Att vara familjehem är något som har funnits med naturligt för mig.

Paret menar på att det inte är så stor skillnad på att ha tre eller fyra barn. Katja och Marcus har varit ett par sedan tonåren och är trygga med och vet var de har varandra. I Marcus föräldrahem hade Katja också sett på nära håll hur det är och vad det innebär att vara familjehem.

- Att ta sig an ett barn blir det du gör det till. För oss var det en självklarhet att vår nya familjemedlem skulle bli en naturlig del av vårt, vår släkts och våra vänners liv. Vi gör ingen skillnad utan hen stöps i samma form som våra andra barn. 

Familjen Haukland

Det märks att familjen är hemkär, tycker om att skapa en varm och familjär känsla i sin bostad och för sina besökare. Från vänner och bekanta har de självklart fått frågor om hur det är att öppna upp sitt hem, om svårigheter, kontakter med myndigheter och mycket annat.

- Barnet har en kontakt med sin socialsekreterare och vi en annan med en familjehemssekreterare. Det är viktigt att någon bevakar barnets intressen, hälsa och familjeliv. Att en socialsekreterare faktiskt kollar upp så att barnet har en egen säng, eget utrymme, det den behöver och att barnet mår bra. Samtidigt kan familjehemssekreteraren hjälpa och stötta föräldrarna.

Det är viktigt att någon bevakar barnets intressen, hälsa och familjeliv.

Den aktiva familjen tycker om att hitta på saker tillsammans. De fyra barnen har eller har provat på en mängd olika aktiviteter såsom fotboll, bandy, gymträning, dans och annat. De tycker också om att resa och upptäcka nya saker, det kan vara en resa utomlands eller att åka iväg på husvagnssemester.

- Vi tycker om att umgås och får så oerhört mycket tillbaka av alla våra barn. Att få höra ”jag älskar dig” från dina barn är väl det bästa kvitto du kan få som förälder.

Familjen Haukland

Katja och Marcus har hela tiden varit ärliga mot barnet om att det har två mammor och två pappor, de tänker att det blir mindre dramatiskt i framtiden och att de i längden ”tjänar på” att vara helt ärliga.

- Det finns ju så många olika familjekonstellationer idag så att någon har två mammor och två pappor är ju inget konstigt. Gör du det inte dramatiskt så blir det ju heller inte dramatiskt. Det gäller att anpassa sig efter situationer och ställa upp för barnet.

Barnets biologiska föräldrar är också mycket glada över att deras barn har fått det så bra. Och familjen Haukland har en bra relation med dem.

- Självklart träffar vårt barn sina biologiska föräldrar och ett biologiskt syskon regelbundet, det är både bra och viktigt för oss alla att de har en relation. Hens mamma brukar säga att hon älskar mig och det känns naturligtvis otroligt fint att höra, berättar Katja.

När jag lämnar familjen Haukland ska de börja med kvällsmaten. Och det är med en varm känsla i kroppen som jag inser att det finns ”vanliga” familjer som öppnar upp sina hem för utsatta barn och ungdomar så att de får en helt ”vanlig” uppväxt de också. Svårare än så behöver det inte vara.

Denna artikel är producerad av Öst Media Creative Sales.

Vill du veta mer?

Kontakta oss

Du är välkommen att kontakta familjehemsenheten så berättar vi mer!
Telefon: 011-15 61 71
E-post: familjehemsenheten@norrkoping.se

Informationsmöte

Om du vill veta mer om uppdragen som familjehem, kontaktfamilj och kontaktperson är du välkommen till en informationskväll på familjehemsenheten. Läs mer och anmäl dig via länken: Informationsmöte.

Kontakt
Kontakt Norrköping
Familjehemsenheten
Socialkontoret

Besöksadress
Vikboplan 13
Norrköping

Postadress
Socialkontoret
Enhetens eller handläggarens namn
601 81 Norrköping