"Även om du mår piss, ge dig ut!"

• Vi pratade inte i familjen om mammas plötsliga död och jag fick inte stöd någon annanstans ifrån heller, vilket bidrog till att jag kastades ner i mörkret och i en total förvirring om vem jag var. Där började en evinnerligt lång resa att försöka ta reda på det och om det över huvud taget fanns en plats i världen för mig. I 18 år tänkte jag varje dag på att avsluta mitt liv, säger Joakim.

Han tog sig igenom högstadiet och gymnasiet och försökte sedan jobba på olika arbetsplatser, men på grund av hans psykiska ohälsa slutade det alltid med sjukskrivning. Till slut föreslog hans läkare att Joakim som då var 27 år skulle bli sjukpensionär.

• Då gick jag absolut ner i botten. Jag trodde att hade jag inte blivit något när jag fyllt 30 så fanns det ingen poäng med livet och jag utvärderade alla tänkbara sätt att göra slut på det.

Joakim flackade runt i sökande efter sig själv. Under årens lopp har han haft nästan 50 bostäder på olika orter i Sverige. Han berättade inte för någon när han flyttade utan försvann bara plötsligt och hans familj och vänner visste aldrig var han befann sig.

• Jag svarade inte i telefon på ett halvår, min pappa trodde att jag var död. Men jag klarade inte av människor, fattade inte hur de fungerade. Jag upplevde att de sa en sak och gjorde en annan, det var ett otroligt svårt pussel för mig som jag inte kunde lösa, istället drog jag mig undan och sket i allt, säger Joakim.

ADHD-diagnos

I åtta år sökte Joakim professionell hjälp för sin ångest och det kaos han kände inom sig. Under den tiden gjorde han sig osams med många genom att säga precis vad han tänkte och tyckte, utan att förstå att det kunde såra. Några veckor innan han fyllde 30 fick han slutligen en ADHD-diagnos och bitarna började falla på plats.

Diagnosen förklarade varför det är turbo i mitt huvud hela tiden, varför allt är svart eller vitt för mig utan några nyanser. Mitt humör kan slå över från noll till hundra och till noll igen på en sekund. Gillar jag någon så gör jag det hundraprocentigt och gör jag det inte existerar inte personen. Förr skickade jag all min frustration och ilska, allt mitt utanförskap, rakt i ansiktet på folk. Vill du ha kvar vänner så är det inte jättebra att exakt säga vad du tycker och tänker om dem, men det brydde jag mig inte om då.

Idag är Joakim 47 år och delar med sig av sina erfarenheter, tankar och känslor när han föreläser och skriver böcker om ADHD. Hans viktigaste budskap är att vi kan må så mycket bättre, och att det inte finns några begränsningar för hur långt vi kan ta oss, om vi på riktigt börjar prata med varandra och lyssna till varandra.

• Ju öppnare vi är desto mer osårbara blir vi. Jag är så transparant jag bara kan, precis hela tiden, då kan ingen någonsin ha en hållhake på mig. För alla vet. Jag har inga hemligheter. Jag önskar att vården och vi människor skulle vara bättre på att lyssna in hur varje individ funkar istället för att försöka trycka in alla i en och samma form. Jag har en plats i samhället för att jag säger annorlunda saker och det har alla andra också med sina egenheter. Visa hur du är på riktigt, för ju fler som gör det desto bättre blir det, säger Joakim.

Prata med någon

Idag vet Joakim hur han ska hantera sin ångest och frustration. Men under 18 år, när han pendlade mellan att hata sig själv och hela världen till att inte bry sig om något, trodde han att lösningen var att avsluta sitt liv. Räddningen var det löfte som han gav sin mamma kvällen innan hon dog, men det var långt senare han förstod innebörden av det.

• Jag kysste henne god natt i pannan och sa vi ses i morgon, sedan stack jag iväg och sov över hos några kompisar. På natten fick hon en propp och plötsligt var mamma borta. Hon var den enda i släkten som klarade av att prata om saker som de var. Mitt brutna löfte till henne om att vi ses i morgon men aldrig mer sågs la grunden till den person som jag är idag. Jag lärde mig att jag behöver säga vad jag tänker och tycker till människor medan de finns kvar. Det är ett mantra som jag haft sedan dess, som jag har förädlat och trimmat och blivit expert på.

Genom att berätta sin historia hoppas Joakim kunna vara till hjälp för andra som lider av psykisk ohälsa. Att bygga relationer och prata med varandra är avgörande för att bli av med hjärnspöken menar han.

• Jag har legat i fosterställning med panikångest så många gånger och det viktigaste har varit att direkt ta mig ut. Mitt tips är att även om du mår piss, ge dig ut! För så fort du kommer utanför dörren har du gjort det svåraste. Börja sedan snacka med någon, varför inte på en gul vänskapsbänk, skit i om han eller hon tycker att du är konstig. Ju mer vi kan snacka med varandra desto bättre samhälle bygger vi, det är när vi skärmar av oss som det blir problem. Jag är inte modigare än andra men jag gör saker utan att tänka, det har varit min räddning. Så vad du gör, börja prata!

Fotnot:

När Joakim Hedströms mamma gick bort så fanns inte samma möjlighet för barn att få stöttning vid kriser. Idag erbjuder Barntraumateamet stöd vid föräldrars plötsliga död.

Mer information