”Det är viktigt att öppna sig, även om man inte har en nära vän”

Begoña noterade de första tecknen först när hon hade flyttat hemifrån. Det var små beteendemönster som med tiden eskalerade och påverkade dotterns och hennes närståendes liv.

När man kom och hälsade på var det hur rörigt som helst. Hemma märkte inte jag den här rörigheten, antagligen har jag plockat undan efter henne. Under skoltid var det ingen som reagerade, hon skötte sina läxor och så, trots att det var väldigt mycket ångest.

Tidigt började dottern att engagera sig i en ideell organisation, där hon blev mer och mer aktiv och anställdes. Där hade hon friheten att själv styra över sin arbetstid, vilket resulterade i hon vände på dygnet. Resor till olika konferenser slutade dyrt, eftersom hon rycktes med och stannade kvar, trots att hon egentligen inte hade pengar till det.

Efteråt förstod jag att hon tog en massa lån för att kunna fixa de här resorna.

Det är en stor lycka när dottern blir gravid. Men hon är ensamstående och bor i en annan stad. Det blir allt tydligare för Begoña att hon behöver hjälp.

När man kom hem till henne fanns det till exempel aldrig mat. Jag vet inte riktigt vad hon levde av, men rörigt var det och ostädat. Då förstod jag att det på riktigt var på väg utför.

Bipolär sjukdom

Dottern påbörjar en utredning som pekar på att hon har adhd. Hon väljer att inte medicinera.

Hon tyckte att det var så häftigt att vara uppåt, förklarar Begoña.

Men utredningen är inte klar. Och efter topparna kraschar hon. När dottern mår som sämst hamnar hon i situationer som blir svåra att ta sig ur. Begoña får varningssignaler om att något är väldigt fel.

Hon förskjuter mig när hon mår dåligt. Det har hon alltid gjort.

Till slut flyttar dottern hem till Norrköping och söker vård för att få göra klart sin utredning, men det tar tid och Begoña gör allt i sin makt för att hon ska tas emot snabbare. Samtidigt blir problemen större och Begoña alltmer desperat.

Det är den där förbaskade oron. Man känner sig ensammast i hela värden, var ska man ta vägen?

När utredningen blir klar börjar bitarna falla på plats. Diagnosen är bipolär sjukdom.

Att som mamma se sitt barn kämpa, och i perioder göra det väldigt svårt för sig, är utmanande.

En nyckel har varit att vara öppen om situationen.

På jobbet kunde jag säga att i dag stänger jag dörren, för jag vill inte träffa någon. Jag markerade att det är ingen bra dag. Men jag gick alltid till jobbet, att stanna hemma hade varit ännu värre.

V¨åga berätta

Begoña sökte hjälp hos en psykolog, som hänvisade henne till kommunens anhörig- och kunskapscenter. Där finns möjlighet att bearbeta sina upplevelser i grupp eller i enskilda samtal.

Jag har ingått i flera olika grupper. Det blir en sån värme där. Det är det här att man tror att man är den enda i hela världen. Man berättar för varandra och allt stannar där.

Hon säger att det har gett henne värdefulla verktyg.

Det är viktigt att försöka öppna sig, även om man inte har någon nära vän. Att vara ensam med sina tankar och känslor är fruktansvärt. Alla som är skrivna i Norrköping har rätt att gå till anhörigcenter. Det kostar ingenting och det är en fantastisk möjlighet”, fortsätter hon.

Under en period flyttade barnbarnet hem till Begoña. I och med det fick hon också sätta gränser på ett nytt sätt mot sin dotter.

Hon kom hit, ganska uppvarvad, på kvällen för att hon längtade efter sin dotter. Och det förstår jag, men då fick jag säga att ”du kommer inte in, du kan inte komma halv åtta när vi ska sova. Hon ska gå till förskolan i morgon, jag måste jobba. Vi måste komma överens innan du kan komma”. Det, att stänga dörren. Det gjorde så fruktansvärt ont, men gjorde att hon vaknade till och lade in sig på psykiatriska mottagningen.

En hållbar vardag

När dottern började komma i balans igen började de tillsammans sätta rutiner för att få till en hållbar vardag. De började också att gå i terapi tillsammans på kommunens familjerådgivning.

Det gjorde väldigt gott för båda två. Där kunde vi få hjälp att se våra svagheter och styrkor och lyssna på varandra utan att avbryta. Efter det har det fungerat jättebra.

I dag bor barnbarnet bara hos Begoña någon dag i veckan.

Det är så fint att se deras relation och kärlek till varandra.

Begoña och dottern ser också till att ha en stund för sig själva varje vecka.

Den tiden är jättevärdefull.

De jobbiga perioderna blir färre och färre. Och Begoña gläds åt att dottern har skrivit ett brev med en slags garanti, ifall hon skulle behöva läggas in inom psykiatrin igen. Där har hon punktat upp vad som är viktigt för henne, både kring vårdinsatser och egna begränsningar, som att inte ha tillgång till mobil.

Samtidigt som det är självklart för Begoña att finnas där för sin familj har hon insett vikten i att göra saker för sin egen skull.

Så småningom är det viktigt att tänka på sig själv så mycket som det går. Jag har ett bra nätverk, jag har mina två andra barn och mina vänner. Vi går på bio, vi går i skogen. Jag gör saker för mig själv, så jag inte lever min dotters liv.

Mer information