"Det finns ljus i mörkret, jag lovar"
Conny Johansson började sniffa redan som 11-åring, några år senare missbrukade han även alkohol, hasch och amfetamin. Hans liv kretsade helt kring drogerna som hjälpte honom att döva ångesten han bar på sedan barnsben.
Conny gjorde flera försök att bli drogfri men föll varje gång tillbaka ner i mörkret.
Conny bestämde sig för att välja livet. I dag är han 55 år och jobbar som driftingenjör på natur och bygg på samhällsbyggnadskontoret i Norrköpings kommun. Hans historia börjar när föräldrarna skildes under hans tidiga barndom. Conny fick bo med sin pappa och hans yngre bror hos mamman. Båda föräldrarna drack mycket alkohol och mamman förlorade till slut vårdnaden om brodern som placerades på fosterhem.
Min far klarade inte av att ta hand om min lillebror också. Han klarade knappt av mig. Jag fick inte visa känslor hemma och hade ångest för allt. Från att jag var 11 år levde jag rövarliv – rökte, snusade, sniffade och drack sprit. Min far var nästan aldrig hemma och när han väl var det pratade vi inte med varandra. Han såg mig inte och gav han mig någon gång uppmärksamhet så var det i form av skäll för något bus jag gjort. Drogerna blev en flykt för mig, ett sätt att slippa verkligheten. Slippa ångesten. Och jag blev någon. En buse. Jag fick en identitet, säger Conny.
Tryggheten hade han i skolan på dagarna där kompisarna fanns och eftermiddagar och kvällar fann han den på Verdandi, en ideell organisation i Norrköping där barn och ungdomar kunde spela pingis och biljard. På lördagarna när hans pappa jobbade fanns tryggheten hos farmor.
Även om det var jobbigt så var åren mellan 11 och 22 trots allt en ganska rolig tid. På gymnasiet gick jag bygg- och anläggning och jobbade sedan som betongarbetare och tjänade bra med pengar. Jag blev populär på jobbet för jag var en jäkel på att jobba eftersom jag gick på amfetamin hela dagarna.
Lämna sina egna barn
I början på 1990-talet blev Conny pappa till två barn, men det såriga och obearbetade han bar med sig från barndomen gjorde att han inte klarade av föräldrarollen. Han lämnade familjen när barnen bara var några år gamla.
Det var den enklaste utvägen, då slapp jag ansvar och fick ha mina pengar och mitt missbruk ifred. Men jag mådde verkligen inte bra och hade så otroligt dåligt samvete för att jag inte kunde ta hand om mina egna barn. Jag fick grav ångest av att se föräldrar som höll sina barn i handen eller förskolebarn som var på utflykt, det påminde varje gång om min egen otillräcklighet.
Till slut gick det inte längre. Ångesten blev för stark berättar Conny. Han beskriver hur han ibland låg i fosterställning innanför sin dörr och inte kunde förmå sig till någonting.
Måendet kommer ju i fatt en förr eller senare. Jag fick inte ordning på mitt liv och när jag var 28 år orkade jag inte leva längre. Jag hade åkt till en plats jag sett ut att ta livet av mig på, men när jag satt där dök plötsligt en förskoleklass upp. Jag såg det som ett tecken. I stället för att avsluta mitt liv gjorde jag upp med mig själv och bestämde att nu fick det vara nog med drogandet, säger Conny.
Han kontaktade sin socialsekreterare och fick plats på ett behandlingshem, där han senare också fick jobb. Det höll i två år, sedan var han tillbaka i missbruket.
Tar man inte hand om sitt mående på ett djupare plan då rasar man tillbaka, det gjorde jag. Återfallet varade i sex år. Jag blev av med jobbet och bostaden, hade en förlamande ångest och en kropp som var helt slut.
Återigen kom suicidtankarna, men den här gången bad han om hjälp.
I augusti 2012 insåg han att han bara hade två val – att leva eller att dö.
Det var mitt sista halmstrå, att ringa min dotter och be om hjälp är det absolut svåraste jag gjort, men också det bästa. Hon var 19 år då och när jag berättade att jag var narkoman svarade hon: ”äntligen säger du som det är”. Det var den 8 augusti 2012, ett datum jag aldrig kommer att glömma. Hon körde mig till psykakuten där jag blev inlagd, där började min resa till ett drogfritt liv, säger Conny.
Efter utskrivningen några veckor senare fick han plats på ett hem för missbrukare där han kunde återhämta sig. Under lång tid samtalade han sedan med en psykolog. Sakta men säkert började han nysta upp sitt liv och få förståelse för varför han led av ångest.
En annan betydande faktor i Connys tillfrisknande var att han fick en offentligt skyddad anställning på natur och bygg, där människor med psykosociala problem erbjuds jobb. Men den viktigaste pusselbiten var barnen och exfrun som fanns där för honom.
Barnens mamma är en av de värdefullaste personerna jag haft i mitt liv. Hon har sett förbi drogerna och mitt missbruk. Hon har aldrig pratat illa om mig och aldrig hindrat mig från att träffa barnen, hon är helt enkelt världens bästa mamma, säger Conny.
Våga be om hjälp
Det har gått 12 år sedan Conny blev drogfri, något han är tacksam för varje dag. Han njuter av tillvaron även om resan har varit lång och tidvis jobbig säger han.
Livet är inte en dans på rosor varje dag för någon, oavsett om man är missbrukare eller inte. Men till skillnad mot icke missbrukare har vi drogberoende inte några ventiler att pysa ut ångesten igenom. Drogerna är ventilen och jag har varit tvungen att hitta andra verktyg, som jobbet och psykologen jag fortfarande pratar med. Har man mått dåligt som jag har så vet man ta mig fan vad det är att må bra, det fattar man inte annars.
Connys tips till den som lider av psykisk ohälsa som har det jobbigt är att våga prata.
Våga be om hjälp för den finns. Ta ett litet steg i taget och acceptera att det måste få ta tid. Och ge aldrig upp! Att ta kontakt var det bästa jag gjort även om det satt långt in. Haffa någon som du litar på. Eller skrik på hjälp så någon hör. Det finns ljus i mörkret, jag lovar. Det gäller att hitta ett mål i livet och sen bestämma hur du ska ta dig dit. Resan är det viktigaste. Ta små små steg. Ha inte bråttom. Belöningarna kommer. Allt har sin tid bara du gör vad du ska så blir det bra. Så var det för mig.
Bänkarna en plats för möten
De spårvagnsgula vänskapsbänkarna med grön text och gröna hjärtan har Conny varit med och designat och de är byggda på hans arbetsplats. Han hoppas att de ska upplevas inbjudande att slå sig ner där och att människor ska känna sig omfamnade och välkomna.
Min önskan är att man vågar säga hej till någon som sitter där. Bänkarna är en plats för möten och samtal mellan människor. Min psykiska ohälsa blev värre eftersom det var tabu att prata om mitt mående, därför vill jag dela med mig av min historia nu och hoppas att den kan så ett frö hos någon – kan han så kan jag – och bidra till att andra får hjälp.