"Det förflutna är en läxa – inte ett straff"

Jag växte upp i en trygg familj. Mina föräldrar bodde med min pappas föräldrar. Jag fick mycket kärlek och uppmärksamhet under de första åren. Den kärleken har jag aldrig glömt, och jag saknar den mycket, säger Tarik.

Han minns fortfarande dagen när kriget startade och det sattes upp barrikader runt om i staden.

Vi levde ett liv utan mat, vatten, el, värme. Det var extremt traumatiskt.

Ett år senare förändras livet på ett ögonblick. En granat slår ned på balkongen där Tariks mamma och farföräldrar sitter och fikar.

Vi bodde i ett högt hus, ena sidan låg mot serbernas befästning och var utsatt av prickskyttar och granater. Den andra sidan sågs som en säker zon, det var där de dog. Jag, min pappa och min syster var tillsammans med dem bara några minuter innan.

Förlusten tar hårt på familjen. Pappan ska nu själv uppfostra sina två barn och värmen som Tarik har känt är borta.

Kärleken gav mig många verktyg, självförtroende, men det krossades på ett ögonblick. Det har påverkat mig mycket senare i livet.

Otrygg och ensam

Kriget tar slut i december 1995, men skadorna är kvar.

Många upplever att de har blivit svikna. Av grannar, familjemedlemmar och internationella FN-styrkor. Det är många undangömda konflikter och de som är uppe på ytan är inte utredda. Det finns fientlighet, hat, smågräl. Det är skottlossningar hit och dit. Man är inte trygg.

Upplevelserna kommer ifatt Tarik när han börjar gymnasiet och blir alltmer osäker på sig själv. Han känner sig ensam. Som att ingen hör och förstår. Frustrationen resulterar i att han blir utåtagerande.

Min pappa var polisinspektör, min farfar var överste i forna jugoslaviska armén. Jag har haft extremt mycket disciplin omkring mig. Tack vare det har det inte gått alldeles för långt, men jag har haft behov av att uttrycka mig på ett anarkiskt sätt. Jag gjorde inte min pappas liv enklare under den perioden.

Tarik upplever sin pappa som kontrollerande och börjar att ljuga för att dölja saker från honom. Det är en strategi för att bli accepterad och inte dömas för sitt beteende.

Det var ett liv i utanförskap och jag fann gemenskap i en supportergrupp. Trots att jag var omringad av en familj som ville ta hand om mig hade jag svårt att se deras ansträngningar. Jag kände mig ensam. Jag stred hela tiden med mig själv, vad är det som är rätt och vad är det som är fel? Det slutar med en händelse där jag bevittnar en svårt skadad kille som min supportergrupp har mött på fel plats vid fel tillfälle. Jag vill inte skada någon, tänkte jag.

Behövde en kram

Han önskar att han hade fått vägledning och möjlighet att prata om hur han mådde, men fick höra att han inte behövde det.

Det är anledningen till att jag vill berätta. I min kultur ses psykisk ohälsa på ett annat sätt än jag ser det i dag. Man pratar inte om det, det är skam. Jag uppskattar att jag lever i den här tiden och att jag lever i Sverige där man kan få hjälp, säger han och fortsätter:

Samhället jag kommer ifrån lever i ett kollektivt trauma som aldrig har läkt. Jag behövde stöd. Jag behövde en kram. Jag behövde någon som brydde sig tillräckligt för att avsätta tid för mig. Inte köpa saker. Inte ge pengar, utan verkligen någon som lyssnade. Det var en avsaknad av närstående, deras kärlek och hela den traumatiska upplevelsen av att leva i krig. Att människor försvinner dagligen, blir skjutna av en prickskytt eller dör av en granat när de står i kö för att hämta en brödlimpa. Det resulterade i många felsteg.

Det finns hopp

Under 2014 flyttar Tarik till Sverige och Norrköping. Det blir en nystart på flera sätt. En vändning kommer i samband att han börjar arbeta i behandlingsbranschen. Hans nya chef är psykolog och chefens bemötande kommer att betyda mycket.

Jag blir för första gången ärlig mot en man som har en viss makt att styra över hur mitt liv kan se ut, som en arbetsgivare. Jag kunde öppna mig och berätta ärligt och hans bemötande kändes tryggt. Han hade själv gjort saker han ångrade, men vände det. Det kändes som att jag kunde se ljus i slutet av tunneln.

När han börjar gå i traumaterapi möter han ännu en person som blir viktig och ger honom insikter för livet och svar på varför han har betett sig som han har gjort.

De ger mig hopp om att det inte är försent. Jag kan göra rätt nu. Jag behöver inte fortsätta att ljuga och skydda fasaden som jag har byggt upp. Jag kan leva som jag vill, ärligt. Jag kan utvecklas. Där börjar min resa mot tillfrisknandet och självutvecklingen. Det är något jag kommer att jobba med under resten av mitt liv.

Vill hjälpa andra

Tarik har fått diagnosen PTSD. Han understryker att en diagnos inte definierar vem vi är. Däremot kan det vara ett bra verktyg för att få rätt hjälp – och det är viktigt.

Vi måste ta hand om oss själva för att kunna ta hand om andra i vår omgivning. Vi är inte vårt förflutna, det är viktigt att vi lär oss. Det förflutna är en läxa, inte ett straff.

Att hjälpa andra har blivit viktigt för honom. Under åren har han jobbat med behandling i olika roller, bland annat på HVB-hem, LSS-boende och boende för aktiva missbrukare.

Jag har mestadels arbetat med män. Jag tycker att män behöver en stor kram. Män behöver känna sig sedda.

Han har en stor nyfikenhet och läser mycket, inte minst om psykologi, trauma och människans natur.

Jag försöker hitta det jag vill göra och där jag kan påverka. Folk hör vad jag säger och det känns väldigt skönt när man verkligen hjälper till. Krisen och hur jag har bearbetat den har hjälpt mig att finna ro att hjälpa andra. Jag är inte klar, jag vill göra mer.

Tarik vill se ett större proaktivt arbete där kunskap om psykisk ohälsa tas tillvara. Att myndigheter ser helheten och förebygger, inte straffar.

Det är viktigt att rätt personer sitter på rätt positioner och att de ser hela människan och situationen vi befinner oss i. Jag tror också att samhället skulle vinna på att lära våra yngsta om vikten av att hitta strategier och sysslor man mår bra av.

Tarik Campara hoppas att hans erfarenheter kan hjälpa andra och att det här reportaget når ut till många.

Sårbarheten gör oss inte mindre bra. Det gör oss inte till en mes, tvärtom. Jag hoppas att de som läser det här och vill må bättre tar tag i det i dag. Känn ingen ångest hur du har agerat tidigare. Det kan inte förändras, det enda du kan göra är att göra rätt i dag. Hoppas på en bättre framtid. Var nyfiken på dig själv, lär känna dig själv.

Mer information