"Vi måste våga prata om självmord"

I köket hemma hos Helen i Skärblacka står en hylla med inramade fotografier. På en av bilderna ler Viktor, då en pojke i tioårsåldern, på en annat sitter han som ung vuxen på ett hustak, omgiven av en klarblå himmel.

Jag hade tänkt göra en hel fotovägg med bilder på familjen, men sorgen är fortfarande för färsk. Jag orkar inte riktigt än, säger Helen och blickar upp mot fotona.

Varje år registreras omkring 1 200–1 300 självmord i Sverige. Därutöver tillkommer cirka 300 fall som klassas som misstänkta självmord. 70 procent av dem är män. Men statistik är bara siffror. Bakom varje siffra finns en berättelse. En mamma, en son, en förlorad framtid.

Vi måste våga prata om självmord, och vi måste se till att det finns stöd för oss anhöriga. Att möta andra som gått igenom samma förlust har varit helt avgörande för mig, Att dela sorgen med någon som förstår har hjälpt mig att hantera det ofattbara, säger Helen.

Viktor hade levt med psykisk ohälsa under en längre tid, och hade det tufft, trots ett jobb han tyckte om och en familj och vänner som stod honom nära. Hans mående påverkade också Helen som försökte stötta honom så gott hon kunde, men trots ansträngningarna så kom han inte ur den negativa spiralen. Men så en dag i juni 2022 såg det plötsligt ljusare ut. Helen kunde se en förändring.

Han kom förbi mitt jobb en dag och var på strålande humör. Samma kväll grillade vi tillsammans. Det var en kväll fylld med värme och skratt. Jag är så tacksam att vi fick den kvällen, det var sista gången jag såg honom.

När det ofattbara sker

Bara några dagar senare började Helen ana att något var fel. Viktor svarade inte i telefon, och när hon ringde hans chef fick hon veta att han inte kommit till jobbet. En kollega till Viktor gick för att kolla till honom, och på kvällen samma dag stod två poliser och en präst utanför Helens dörr.

Jag visste direkt. När jag såg dem, förstod jag att Viktor var död. Det är fortfarande overkligt, och jag tittar efter honom varje dag, trots att jag vet att han inte kommer tillbaka.

Minnet av den kvällen är en ihållande smärta som aldrig helt avtar.

Jag vet inte hur jag överlevde den kvällen. Att förlora sitt barn – den smärtan går inte att beskriva. Den finns med dig varje dag, varje minut. Det är verkligen som folk säger, det finns ett liv före och ett liv efter.

Vikten av att prata om sorgen

Efter Viktors död sökte sig Helen till olika stödnätverk för att möta andra som gått igenom samma förlust. Hon insåg att det var nödvändigt att prata om sorgen, även vid svåra stunder.

Jag vill prata om Viktor. Det är viktigt för mig att hålla hans minne vid liv också hos andra. Han var en fantastisk person och för mig är han fortfarande levande. Så kommer det alltid att vara.

Att möta människor i sorg är inte lätt och Helen märkte hur hennes nära hade svårigheter att hantera situationen. Många visste inte vad de skulle säga, och Helen upplevde att de ibland undvek att prata om Viktor.

Jag förstår att det är svårt, men mitt råd är att våga möta sorgen hos en vän. Små ord är bättre än inga alls. Hör av dig och fortsätt att höra av dig. Vet du inte vad du ska säga, säg det men säg också att du gärna lyssnar.

För att hantera sorgen valde Helen att efter en dryg månad återvända till jobbet och höll sig också aktiv med träning. Hon fick ofta höra att hon var stark.

Stark är det sista jag känner mig. Det handlar om att överleva, och det tror jag många som förlorat ett barn kan hålla med om. I alla sammanhang känner jag en ensamhet, jag ser säkert glad ut men inuti är det trasigt. Jag är samtidigt lite rädd för sorgen eftersom den är så tung att bära, och krascherna kommer med jämna mellanrum, men jag förstår samtidigt att sorgen måste ut.

Livet måste fortsätta

Viktor hade många vänner och flera av dem har Helen haft kontakt med, till exempel har de följt varandra till den minneslund i Skärblacka där Viktor nu vilar. En lugn plats omgiven av fågelsång och porlande vatten.

Det betyder jättemycket för mig. Jag besöker den platsen ofta, den passar Viktors levande personlighet. Även om platsen också betyder att inte finns något hopp kvar längre så finner jag ändå ro där.

Helen valde också efter Viktors bortgång att delta i nätverk på sociala medier där andra som förlorat en anhörig i självmord delade sina berättelser. Inledningsvis mådde hon dåligt av att läsa om andras erfarenheter och började ifrågasätta sina egna beslut, som att så snart återvända till jobbet.

Jag tänkte, sörjer jag mindre för att jag började jobba så snart efter Viktors död? Som efterlevande hittar man något att slå sig själv med hela tiden och suicid är förknippat med mycket skuldkänslor och frågor man aldrig kommer att få svar på. För min del hade jag ett bra jobb att komma tillbaka till med nära kollegor som känner både mig och Viktor. Jag ville inte sitta hemma själv, då skulle jag ha gått under. Idag uppskattar jag de nätverk jag är med i och vet att alla hanterar sorgen och saknaden på olika sätt.

Kärleken och minnena lever vidare

Som en yttre bekräftelse på sin kärlek och saknad efter Viktor har Helen valt att tatuera sig. På hennes högra underarm står det "Alltid vid min sida" prytt med två hjärtan, och på den vänstra står Viktors namn i kursiv stil.

Viktor finns alltid nära och jag kommer aldrig att bli färdig med min sorg. Och jag vill finnas där för andra och visa att livet inte behöver ta slut bara för att det värsta händer. Det är det enda jag kan göra nu – något bra av det hemska som hänt.

Mer information