Mångfaldsarbete i förskolan

Av Caroline Morey, utvecklingspedagog inom Kungsängsenhetens förskolor, tf. biträdande rektor på Rönnbärets förskola

Publicerad 22-11-10

 

När Kungsängsenhetens förskolor utvärderade sina planer mot kränkande behandling och diskriminering förra året blev det tydligt att det normkritiska och normkreativa arbetet utifrån diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet och religion eller annan trosuppfattning hade berörts men inte problematiserats i utbildningen på länge. Därför blev ett av enhetens mål att öka barnens reella inflytande i utbildningen genom att skapa förutsättningar för att alla barn har rätt att känna stolthet till sin kultur.

Varför blir det som det blir?

Om många människor följer samma kulturella norm, i Kungsängsenhetens fall en majoritet av svenskkulturell och till synes förskoletraditionell norm finns då risken att vi verksamma i förskolan bara ser det vi förväntas att se och blir lite ”mångfaldsblinda”? Bidrar denna ”blindhet” till att människor fortsätter göra som de alltid gjort för att för få ifrågasätter och är normkritiska till den egna praktiken? I förskolans värld finns en hel del litteratur skrivet om att arbeta för och inom en mångkulturell förskola men betydligt mindre om den monokulturella förskolans utmaningar och möjligheter. Kanske bidrar detta till att de förskolor som identifierar sig som monokulturella har svårare att se helheten i uppdraget?

Att tolka läroplanensuppdraget som delar eller helheter?

Förskolans läroplan innehåller många mål som barnen ska ges förutsättningar att utveckla mot. Omsorg, utveckling och lärande ska bilda en helhet. Därför tror jag att det är viktigt att se läroplanen som ett pussel och fundera på vilka skillnader det kan bli om vi fokuserar på en pusselbit kontra pusslar ihop flera bitar. Ju fler bitar vi sätter samman desto tydligare blir bilden som växer fram. Om vi bara har en pusselbit, exempelvis ett mål, kan risken bli att våra tolkningar blir för snäva. Om vi däremot sätter samman olika mål måste vi reflektera kring dess betydelse i förhållande till varandra. Då blir våra val och förståelse sannolikt mer grundad, meningsfull och uppdragsförankrad.

Målet ”att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, historia, språk och kunskaper – från en generation till nästa.” kan tolkas på ett sätt enskilt men ett annat om det förbinds. Denna pusselbit skulle tillexempel kunna motivera förskolan att värna om de normativt svenska traditionerna på förskolan.

Om vi istället passar in flera pusselbitar kan en annan tolkning göras. ”Utbildningen ska präglas av öppenhet och respekt för skillnader i olika människors uppfattningar och levnadssätt. Det svenska samhällets ökade internationalisering ställer höga krav på människors förmåga att leva med och förstå de värden som ligger i en kulturell mångfald. Förskolan är en social och kulturell mötesplats som ska främja barns förståelse för värdet av mångfald. Kännedom om olika levnadsförhållanden och kulturer kan bidra till att utveckla en förmåga att förstå och leva sig in i andra människors villkor och värderingar. I förskolans uppdrag ingår att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, historia, språk och kunskaper – från en generation till nästa. Förskolan ska också se till att olika kulturer synliggörs i utbildningen. Utbildningen i förskolan ska lägga grunden för barnens förståelse för olika språk och kulturer, inklusive de nationella minoriteternas språk och kulturer.

Barn i förskolan ska inte bli ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen. Därför ska undervisningen vara saklig allsidig och icke-konfessionell. Förskolan ska vara öppen för skilda uppfattningar. Alla i förskolan ska samtidigt hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från sådant som strider mot dessa värden. Barnen ska ges tid, rum och ro till eget skapande. De ska få möjlighet att utforska, reflektera kring och beskriva sin omvärld. Utbildningen ska ge barnen möjlighet att uppleva, gestalta och kommunicera genom olika estetiska uttrycksformer som bild form, drama rörelse, sång, musik och dans.”(Lpfö18)

Sett ur detta vidare perspektiv diskuterade förskolornas pedagoger vilka normer som påverkade rådande strukturer i utbildningen som till exempel vilken litteratur som finns att tillgå på förskolan, vilka samtal och etiska dilemman som gavs utrymme eller fångades upp, om alla barn genom pedagogiska lekmaterial, dokumentationer och litteratur kunde känna igenkänning och se både likheter och olikheter i omgivning och varandra, vilka språk uppmärksammades och hur uppmärksammades de osv. Varje förskola behövde också kritiskt granska de strukturer och normer som finns kring traditioner. Hur, varför och vilka traditioner synliggjordes och vilka passerade obemärkt förbi? I vilket syfte gjorde vi det vi gjorde? Ett lärande? Gamla och nya tankar möttes och en förändringsprocess var i gång.

Strategi och tillvägagångssätt

Diskrimineringsgrunderna har följts upp och utvärderats årligen i enlighet med plan mot kränkande behandling och diskriminering. När det blev ett prioriterat mål avsattes mer tid för litteraturläsning, kollegialt lärande i form av flera nätverksträffar, kartläggningar samt främjande insatser i utbildningen tillsammans med barnen. Det fanns en röd tråd i allt som gjordes och allt började samtidigt! Alla pedagoger och pedagogiska ledare blev tvungna att konfronteras med egna normer, förväntningar och kunskaper eftersom pedagogerna skulle praktisera dessa frågeställningar kring etnicitet, religion eller annan trosuppfattning i utbildningen och undervisningen med barnen. Detta skapade flera frågeställningar på vägen som vi kunde väva in i det kollegiala lärandet på nätverken. Detta bidrog också till att vi kunde pröva och ompröva vårt arbetssätt och förhållningssätt under tiden som vi fyllde på oss med mer kunskap och erfarenhet. Vi hade öppnat en dörr som vi trodde att vi visste vad som fanns bakom men när den väl var öppen fanns det så många frågor och funderingar att den inte gick att stänga igen. Så är det väl ofta med kunskap, ju mer kunskap vi får desto mer komplicerat inser vi att det är.

Insatser och åtgärder

Enheten köpte in mer barnlitteratur till förskolorna i syfte att böcker skulle skildra olika etniska grupper och tillhörigheter, firanden och högtider och inkludering. Pedagogerna valde sedan ut en eller flera böcker att synliggöra och/eller ha sokratiska boksamtal ifrån. I några arbetslag användes böckerna som en del av ett projekt så som Papa Diops taxi och Grodan och främlingen. Boken Fest och Högtidsboken användes som inspiration när pedagoger och barn ville planera en Halloweenfest eller undersöka en högtid som Diwali.

I lärmiljön kompletterades lekmaterial med olika former av figurer och befolkning. Vi använde den pedagogiska måltiden som forum för att lyfta upp och samtala kring livsfrågor i barnens vardag kopplat till mångfald och olikheter. I anslutning till matbordet tillfördes olika dokumentationer och inspirationsbilder som en del av dukningen eller som väggdokumentation för att ge barnen något konkret att titta på och samtala kring. Det kunde exempelvis vara olika byggnader dit människor möts för att de delar en tro på något eller för att träffas i gemenskap. Detta gav barnen möjlighet att ställa frågor till varandra och dela med sig av erfarenheter. Några barn berättade att de ofta gick till kyrkan medan andra barn aldrig hade varit i en kyrka. Det viktiga i dessa samtal var att barnen fick dela erfarenheter och kunskaper med varandra och utveckla nyfikenhet, förståelse och respekt för att vi människor lever och gör på olika sätt.

Som kunskap och kompetensutveckling läste alla pedagoger utvalda kapitel i boken Lekande rätt. På nätverken nom enheten diskuterades etnicitetsnormer, tros- och religions-normer, rasism, demokrati, barnkonventionen, vuxnas makt, diskriminering och kränkande behandling med hjälp av både litteratur och artiklar.

Vilken skillnad blev det för barnen och för kvaliteten på utbildningen?

Jag skulle beskriva utbildningen som rikare. I utvärderingarna framgick att barnen fick fler erfarenheter av hur olika människor lever, kunskaper kring barns rättigheter, kunskaper om olika sätt att tro och fira, att olikhet inte är samma sak som annorlunda, att alla får vara som de vill, tycka som de vill, göra som de vill så länge inte någon annan far illa av det. Barn gavs utrymme att uttrycka sina åsikter och funderingar om livet, döden, om saknad, om teorier kring vad som händer när någon dött. De har fått reflektera kring varför vi gör som vi gör, om smaker och dofter, om allergier och att välja att inte äta viss mat av personliga, etiska eller religiösa skäl. Barnen har samtalat om varför vi ser olika ut och hur jättekonstigt det skulle bli om alla såg lika ut, att olikhet är bra av många olika anledningar, att det alltid finns både likheter och olikheter mellan människor.

Pedagoger har beskrivit arbetet som identitetsstärkande för barnen och att barnen uttryckte stolthet till sig själva och sin familjekultur. Barnen blev lyssnade på och under året utvecklades ett än mer öppet och tillitsfullt klimat där barnen uttryckte en vilja att dela med sig och nyfikenhet på att höra hur andra gör eller tänker. 

”Förut tyckte jag inte om att prata arabiska eller berätta om gud, men nu så vill jag det.” 

”Jag visste ingenting om gud förut men vet jag det för det har ”X” berättat.” 

”Vi är samma, men inte samma. Vi är människor.” 

”Titta, den ser ut som jag”  

Vilken skillnad blev det för pedagoger och pedagogiska ledare?

I alla förändringsarbeten behöver alla verksamma värna om långsamheten. Förändring tar tid. Det är lätt att vilja hinna med många olika delar men gör vi lite av allt blir vi kanske inte bra på något. Detta är lättare sagt än gjort men väl värt att påminna sig om. Att säga ”Det här har vi har gjort” är bra men än viktigare är att kunna säga att ”vi har lärt oss”. Nästa steg i processen är att fundera på hur detta nya blir systematiskt och hållbart in i framtiden. Vi ska tillsammans implementera fakta, färdigheter, förståelse och förtrogenhet, där varje del är en process i sig. Det innebär att kunna förbinda teori och praktik genom att kroka ihop förhållningssätt, arbetssätt och organisation och se till att varje ”pussel”-del tillsammans bildar en helhet. Jag tror förskolor vinner på att skapa utrymme för att följa upp ett utvecklingsarbete även under nästkommande år, även om ett nytt mål är prioriterat, för att skapa hållbarhet och systematik. Att bygga vidare inte bygga nytt. Risken är annars att det glöms bort.

I Kungsängsenheten använder vi utvecklingsgrupperna som forum för att följa upp och påminna. Nu är det snart jul och vi diskuterar hur utbildningen i december kommer att kunna se ut. Genom att synliggöra det igen och tillsammans diskutera hur vi skulle kunna bredda decembermånadens innehåll genom inspiration av nya frågor och flera kulturer och firanden skapar vi förutsättningar för att en mångfaldsutveckling fortsätter. Tillsammans blir vi uppmärksamma på om vi trampat upp nya stigar eller om vi fallit tillbaka i de gamla spåren där vi så länge tidigare vandrat.

I detta processarbete tar jag med mig vikten av förbindelser och helheter. Vi behöver förstå det enskilda i ett större sammanhang. Världen behöver inte vara antingen eller, den kan vara både och. Därför tror jag mer på att lägga till än att ta bort. Om vi verksamma identifierar en förskola som monokulturell behöver vi skapa förutsättningar för att synliggöra mångfald än mer, vi behöver bli de tillägg som saknas.

 

Kontakt
Utbildningskontoret

S:t Persgatan 95
602 33 Norrköping