En resa i motivation med hjälp av kooperativt lärande

Av Siw Osen och Veronica Thor, lärare på Parkskolan i Norrköping

Publicerad 23-09-21

Den här resan tar sin början hösten 2018 när Astrid gick i förskoleklass, men det var hon själv omedveten om. Hennes blivande lärare var nämligen då på kurs i kooperativt lärande (KL) i Stockholm. Något som skulle leda till att flera elever, inte bara Astrid, fick andra förutsättningar i sin skolgång än de annars kanske hade haft.

Utmaningar och anpassningar

Hösten 2019 började Astrid ettan i arbetslaget Gläntan. Det gjorde hon tillsammans med 72 andra klasskompisar fördelade i tre klassrum. Precis som i alla grupper hade vi flera elever med olika behov. Vi såg att alla elever gynnades av det kooperativa arbetssättet, men framförallt de med svårigheter. KL´s förhållningssätt med tydliga strukturer, sociala mål och elevernas förväntningar på varandra stärkte både elevernas kunskaper men även sociala färdigheter. Vi hade kunnat skriva om många elevers resa tack vare kooperativt lärande, men den här handlar om Astrids.

Gläntans elever fick räkna med att under tre år ingå i olika gruppkonstellationer både i klassrummet men också mellan klassrummen. KL’s tankar kring gruppstärkande aktiviteter skulle komma att öka tryggheten i en redan inarbetad storklass-organisation. Astrid fick som nybliven etta möta två enormt KL-inspirerade lärare som var redo att använda KL från dag ett. Att en lektion första veckan i årskurs 1 om ett så litet ord som “JA” skulle få så stor inverkan på elevgruppen de kommande åren, hade vi aldrig anat. Astrid skulle däremot bli en ganska hård nöt att knäcka.

Om vi tänker tillbaka på Astrid i årskurs 1, tänker vi på en tjej som flera gånger om dagen skrek “Tråååkigt!” och som satt och sa “Bla-bla-bla-bla” vid genomgångarna. Vi kommer också ihåg hur hon vandrade runt på lektionerna och aldrig satt på sin plats. Oavsett vad vi gjorde var allt tråkigt. Vid första utvecklingssamtalet var tanken att eleverna skulle vara med och visa vad de hade lärt sig. Astrid deltog 10 minuter och var överallt i det lilla grupprummet. Både vi och föräldrarna tyckte det var bättre att hon fick gå ut. Sista stunden på samtalet pratades det om vikten av att anpassa för Astrid.

Vi fick tänka extra noga på vem vi skulle sätta Astrid med när vi skulle börja arbeta i axelpar. Vi satte henne i en tregrupp, då vi tänkte att hon oftast vandrade runt och inte bidrog till gruppen med hennes negativa inställning till skolarbetet. Vi kämpade på med våra gruppstärkande övningar och varje gång vi bytte axelpar fick eleverna bygga en pyramid med samarbetsfärdigheter.

Astrid sattes i en tregrupp några gånger, men sen ville vi prova med ett par för att se hur det skulle gå. Stackars axelkompis, den fick lite att jobba med!! Axelkompisen tyckte de skulle ha “Stanna kvar i gruppen” på toppen av pyramiden, men det tyckte inte Astrid. Vi hade en lång diskussion om varför axelkompisen ville ha den på toppen och Astrid förstod nog innerst inne, men gömde ändå den bilden i sin bänk.

Astrids vänskap med Valter hjälpte henne att utvecklas

Under våren i åk 1 var vi i full gång med att axelparen läste sin läsläxa högt tillsammans genom strukturen “Turas om”. Astrid var den enda som totalvägrade det. Hon läste själv. Det gick inte oavsett hur vi än försökte.

Nästa gång det var dags att byta axelpar kollade vi med Astrid först. Vi frågade henne vem hon kunde tänka sig samarbeta lite med. Hon tänkte en längre stund, sen sa hon Valter. Valter var en trevlig, blyg och stillsam kille som alla tycker om. Vi undrade om hon skulle köra över honom totalt, men tänkte att vi ger det en chans. Sagt och gjort. Vi ställde alla elever längst bak i klassrummet som vi brukade göra vid byte av par. När vi sedan ropade fram paren till sina nya platser, svarade alla ja och alla klappade. Nu var Astrid axelkompis till Valter. När det var dags att bestämma samarbetsfärdighet var vi spända på hur det skulle gå. Vi gick runt och observerade. Då ropade Astrid och ville att vi skulle komma och titta. När vi kom dit hade hon lagt “Stanna kvar i sin grupp” högst upp och sa:
- "Vi kan väl ta den högst upp nu då.”

Från den dagen började hon läsa läsläxan tillsammans med sin axelkompis, något hon hade vägrat nästa hela sitt första skolår. Astrid slutade vandra runt då hon tyckte om Valter och förstod att det var tråkigt för honom när hon inte bidrog när de skulle jobba. Astrid och Valter arbetade väldigt bra ihop och KL´s tydliga strukturer hjälpte Astrid att samarbeta med Valter. Även arbetet med sociala mål i klassen genom Y-kort och T-kort hjälpte Astrid att utveckla sina samarbetsförmågor. (När vi gör Y-kort och T-kort fördjupar vi oss i en av samarbetsfärdigheterna som våra elever lagt högt upp i ”pyramiden”. Vi modellerar hur vi ser, hör och känner när den efterlevs och tillsammans skriver vi ner det på ett T- eller Y-kort.)

När det några veckor senare var dags att göra ett tackkort till sin axelkompis var det som pedagog känslosamt att se och höra från Astrid hur mycket Valter betytt för henne. Hon uttryckte tydligt att hon inte ville byta bort Valter mot någon ny.

Hur skulle det nu gå med en ny axelkompis? Denna gång hade vi noggrant valt ut vem Astrid skulle jobba med. Samma procedur som tidigare gjordes. Eleverna fick sina nya axelkompisar och alla svarade ja, även Astrid. Den nya axelkompisen och Astrid valde en annan samarbetsfärdighet högst upp i pyramiden. När vi frågade Astrid varför de hade valt en annan högst upp svarade hon:
- “Nu sitter jag ju still!”
Sedan dess har Astrid haft många olika axelkompisar.

Kooperativt lärande – en framgångsfaktor

När hon gick sista terminen hos oss var hon en ambitiös och en drivande gruppmedlem, både kunskapsmässigt och socialt. Liksom de andra i klassen sa hon ja till sina kompisar, sina uppgifter och sina lärare. Utan KL´s förhållningssätt till lärande hade nog Astrid varit en mer krävande elev med tidiga anpassningar. Det är tydligt att kompisarnas förväntningar på henne bidrog till att hennes motivation ökade. Budskapet “vi är viktiga för varandra och mina klasskamrater kan hjälpa mig bli bättre” har verkligen gått fram när Astrid uttryckte:
- ”Jag kunde svaret på några frågor men de andra kunde sånt som jag hade glömt”, när vi körde den gruppstärkande övningen ”Mitt i prick”.

Under åren med kooperativt lärande har vi fått bekräftelse av andra pedagoger som besökt våra klassrum, att vårt sätt att arbeta stärker eleverna både socialt och kunskapsmässigt. Detta har medfört att vi nu leder ett implementeringsarbete i kooperativt lärande. Nu är vår förhoppning att våra kollegor som kanske skriker TRÅKIGT när vi säger att vi ska implementera KL ska omvändas och ta till sig ordet JA på samma sätt som Astrid gjorde.

Kontakt
Utbildningskontoret

S:t Persgatan 95
602 33 Norrköping