Kooperativt lärande

Av Caisa Skoglund, utvecklingslärare vid FoU-avdelningen i Norrköpings kommun

Publicerad 22-11-07

Lästid 10 minuter

 

Varje elev ska engageras, inte bara när läraren har tid. Inom kooperativt lärande är eleverna varandras kamrater i lärprocesserna. Eleverna lär sig att sammanfatta, presentera, problematisera eller utvärdera sin egen förståelse och sitt tänkande och blir därmed ansvariga för sin egen lärprocess, samt utvecklar metakognition i förhållande till det egna lärandet. Arbetssättet är gynnsamt för att få med alla elever i undervisningen.

Strukturerat samarbete

Kooperativt lärande är en samlingsterm för olika arbetsmodeller och kan beskrivas som ett förhållningssätt och en metod för att strukturera samarbetet mellan elever i klassrummet. Syftet är att främja elevens lärande och sociala förmågor, som att diskutera, argumentera och värdera kunskaper. Lärandet utgår från sociokulturell teori med ett kommunikativt och relationsinriktat perspektiv, och är ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Traditionellt sett har mycket undervisning utgått från individualism eller konkurrens mellan elever, även om grupparbete har varit vanligt under en lång tid. Det som skiljer kooperativt lärande från andra typer av grupparbeten är att det är beforskat och väl strukturerat. Eleverna ska inte lära en i taget, utan alla samtidigt. Varje elev ska engageras, inte bara när läraren har tid.

Roseth, Johnson & Johnson har studerat om individuellt arbete i undervisningen eller om samarbete mellan elever lett till bäst resultat. De kom fram till att samarbete var överlägset, både gällande elevers skolprestationer som deras kamratrelationer. Flera studier visar också att kooperativt eller kollaborativt lärande även förbättrade elevernas kunskaper i matematik och deras läs- och skrivutveckling. Spencer Kagan visar i sin forskning att kooperativt lärande är ett gynnsamt arbetssätt för att få med alla elever i undervisningen. Många skolsystem “tappar” en relativt stor grupp elever i varje årskurs då dessa elever kunskapsmässigt eller socialt inte fungerar såsom skolan förväntar sig. Skolan lyckas kanske inte alltid åstadkomma de förutsättningar som stimulerar och engagerar dessa elever utan de tillbringar istället ofta dagen i passivitet. I många studier framhävs särskilt att elever får ett större kunskapsmässigt utbyte av varandra. Deras tolerans gentemot klasskamrater med annan social eller etnisk bakgrund ökar samt att de får en snabbare språkutveckling och en mer positiv inställning till att gå i skolan.

Kagan & Stenlev beskriver kooperativt lärande utifrån fyra grundprinciper.

Samtidig interaktion - alla grupper eller par deltar aktivt på en och samma gång i kommunikativa lärprocesser. Under en lektion innebär det att 25 procent av eleverna samtidigt har ordet om eleverna arbetar i grupp och att 50 procent av eleverna pratar om de istället arbetar i par. Positivt ömsesidigt beroende - Innebär att eleverna har fördel av att det går bra för de andra eleverna. Eleverna har behov av de andras medverkan för att genomföra lärandearbetet, uppgifterna det arbetar med går bara att lösa via samarbete. Eget ansvar - varje elev ställs med jämna mellanrum inför ett krav att redogöra för sitt eget lärande. Eleverna lär sig att sammanfatta, presentera, problematisera eller utvärdera sin egen förståelse och sitt tänkande och blir därmed ansvariga för sin egen lärprocess och utvecklar metakognition i förhållande till det egna lärandet. Lika delaktighet - alla elever bidrar lika mycket och är lika involverade i arbetsprocessen då eleverna måste turas om att bidra. Lika delaktighet behöver kombineras med samtidig interaktion för att verkligen innebära en skillnad för lärandet.

Strukturerna inom kooperativt lärande är olika former av interaktionsmönster som sker mellan eleverna, ofta i grupper eller i par, och de baseras på Vygotskijs tankar om att lärande är en social process som äger rum i interaktion med andra.

Strukturerna utgör en slags stomme eller byggnadsställning för elevernas bearbetning av lärostoffet. Eleverna diskuterar, analyserar, löser problem, utvecklar idéer och kommunicerar sig fram till en djupare insikt eller bemästrar ett innehåll. Kooperativt lärande är en kombination av elevcentrerad undervisning med en mycket hög elevaktivitetsnivå och utvecklingsmöjlighet, men också en relativt hög grad av lärarstyrning som ser till att undervisningen fortsätter med största möjliga utbyte för alla. Tanken med lärarens styrning är att få till en högre grad av elevstyrning. Genom att arbeta med nya kommunikationsmönster tar eleverna ansvar för varandra och elevdemokrati blir en del av det dagliga beteendet. Varje struktur som kan användas i undervisningen är uppbyggd i enkla steg och det är därför relativt lätt för lärare att sätta sig in i hur en struktur fungerar och vilka lärprocesser den lämpar sig för.

Kommunikationsmönster och lärmiljöer

Lärandeprocesser kan ske på flera olika sätt i ett klassrum och lärare kan ha olika skäl till sina val för hur undervisningen ska gå till. Som lärare är det viktigt att vara medveten om vilka undervisningsmetoder vi väljer och varför vi väljer dem. Undervisning kan enligt Kagan & Stenlev exemplifieras på tre olika sätt.

Klassrum 1:

I klassrum ett sker det vi ofta benämner som traditionell undervisning. En undervisningsform som karaktäriseras av att läraren är i centrum och har ordet den största delen av tiden. Läraren ställer ibland frågor till eleverna men all kommunikation går via läraren. Oftast använder läraren mer än hälften av taltiden under en lektion och elevernas taltid ligger ofta under en minut per elev. I detta klassrum sker bara en dialog i taget, så kallad sekventiell organisering av kommunikation. Många elever väljer att hålla sig passiva och det finns elever som lämnar klassrummet utan att ha sagt ett ord på en hel lektion. I undervisningen är det vanligt med individuellt arbete, där läraren ofta går omkring och hjälper till och elever som behöver mycket hjälp kan inte komma vidare förrän läraren har tid.

Kommunikationsmönster vid individuellt arbete

Exempel på kommunikationsmönster vid individuellt arbete.

 

Klassrum 2:

Klassrum två domineras av grupparbete, en elevcentrerad undervisningsform där läraren inte har den mesta taltiden. Under arbetet pågår flera dialoger samtidigt, en i varje elevgrupp. Men kanske är det samma personer som mestadels interagerar med varandra. Grupparbete kan ofta vara problematiskt då fördelningen av ansvar och arbete sällan är tydlig. Eleverna får uppgifter att lösa tillsammans i gruppen men ofta uppstår olika former av maktkamper, där någon elev tar initiativet, någon väljer att inte delta och någon är osäker och tyst. Arbetstempot är ofta lågt och det blir mycket spilltid och väntan. Det uppstår lätt konflikter mellan eleverna och läraren får ofta lägga sin tid på att utreda och stötta själva arbetsprocessen.

Kommunikationsmönster vid grupparbete

Exempel på kommunikationsmönster vid traditionellt grupparbete.

 

Klassrum 3:

I klassrum tre använder sig läraren av kooperativt lärande där strukturen och interaktionen mellan eleverna är väl planerad. I den här typen av undervisning är eleverna varandras kamrater i lärprocesserna och de behöver inte vänta på att få hjälp. Genom att använda sig av tydliga definitioner av varje elevs roll i undervisningen blir alla elever aktiva. Fördelning av ansvar och arbete ligger inte på eleverna själva utan är inbyggda i strukturerna för det kooperativa lärandet. Alla elever och grupper är kvar i klassrummet istället för att gå ifrån till exempelvis grupprum eller korridorer.

Även den fysiska möbleringen av ett klassrum har stor betydelse för undervisningen. Fyra elever kan inte arbeta tillsammans om de sitter vid varsitt bord eller i rad efter varandra. För att skapa ett elevcentrerat lärande behöver läraren tänka på hur eleverna sitter. Eleverna bör sitta i grupper där de alla är vända mot varandra, samtidigt som de sitter med sidan mot tavlan för att kunna se vad som händer.

Kommunikationsmönster vid kooperativt lärande

Exempel på kommunikationsmönster vid kooperativt lärande.

Skapa grupper

Inom kooperativt lärande arbetar man alltsom oftast i heterogena grupper, alltså grupper där eleverna är så olika varandra som möjligt gällande kunskapsnivå.

Eleverna bör arbete i samma grupper i längre perioder, minst fyra till sex veckor och gruppernas sammansättning bör planeras noga så att de blir så bra som möjligt. Grupperna bör innehålla elever som är starka, elever som behöver mer stöd och elever som befinner sig på medelnivå. Eleverna bör arbeta i samma grupper oavsett lektion och ämne. Vid varje tillfälle som nya grupper ska skapas bör läraren omdefiniera elevernas kunskapsnivåer så att dessa inte blir statiska. I de yngre årskurserna, eller om klassen eller läraren är ovan att arbeta med kooperativt lärande kan eleverna till en början arbeta i par istället för i grupper om fyra. Elever som arbetar i par kan kallas för axelkompisar. Eleverna bör dock aldrig själva få dela in sig i grupper eller par då en sådan sammansättning sällan gynnar deras lärande.

Vid vissa tillfällen kan det vara bra att placera eleverna i så kallade informella grupper. Grupper som kan bildas av en slump med hjälp av lottning eller slumpgenerator. Detta främja sammanhållningen i klassen och passar särskilt vid några specifika kooperativa strukturer. Ibland kan eleverna också placeras i homogena grupper, till exempel för att ta till vara på elevernas olika intressen. Men dessa grupper bör inte användas för ofta eller över för lång tid.

Planering av undervisningen

Kooperativt lärande är något som läraren behöver planera för i sin undervisning. Det lämpar sig kanske inte allt alltid använda sig av strukturerna i varje undervisningstillfälle utan lärare behöver fundera över när samarbete mellan eleverna kan tänkas stärka lärandet. Att testa nya idéer och verktyg i planeringen och undervisningen tar tid och kräver en medvetenhet om vad som behöver förändras och utvecklas. I det kooperativa lärande behöver läraren vara strukturerad, närvarande, inlyssnande och reflekterande. Lärare, och elever, behöver också förstå att det är en långsiktig process, det gäller att hålla ut och hålla i och att öva flera gånger på de olika kooperativa strukturerna.

Läraren har några uppgifter att ta hänsyn till i arbetet med det kooperativa lärandet. Ta beslut inför en aktivitet innebär att formulera syfte och mål med undervisningen, sätta samman elever i par eller i grupper samt arrangera så att lärmiljö och material är genomtänkt och finns på rätt plats. Läraren behöver förklara och modellera den kooperativa aktiviteten för eleverna. En modellering är viktig för att eleverna synligt ska veta hur aktiviteten ska gå till och vad som förväntas av dem. Det är bra om läraren också visar och beskriver framgångsfaktorer och samarbetsfärdigheter samt beskriver elevernas egna ansvar. Under lektionen behöver läraren observera och stötta genom att observera elevernas beteende, uppmuntra goda exempel,

säkerställa att eleverna stöttar varandra samt ge stöd vid behov. Läraren avslutar tydligt aktiviteten och lyfter exempel och utvärderar, bland annat genom att beskriva vad eleverna har gjort och vad de har lärt sig. Läraren ger också feedback och låter eleverna reflektera tillsammans.

Att välja kooperativa strukturer

De kooperativa strukturerna är övningar och kommunikationsmönster som skapar möten mellan eleverna kring ett bestämt innehåll. Lärare behöver fundera över vad eleverna ska lära sig och hur de ska lära sig på bästa sätt. De kooperativa strukturerna har olika egenskaper som lämpar sig vid olika tillfällen. En del av strukturerna innehåller till exempel moment där eleverna ska röra på sig genom att stå eller gå runt i klassrummet för att förebygga fysisk och mental rastlöshet. Några strukturer lämpar sig bäst vid problemlösning, andra till att träna läsfärdighet eller skriftlig uttrycksförmåga. Vissa strukturer främjar kunskaper och färdigheter medan andra låter eleverna träna på sin kommunikativa och sociala förmåga.

Sammanfattning

Kooperativt lärande är en samlingsterm för olika arbetsmodeller och kan beskrivas som ett förhållningssätt till lärande och en metod för att strukturera samarbetet mellan elever i klassrummet. Det utgår från den sociokulturella teorin och har ett kommunikativt och relationsinriktat perspektiv, samt är ett språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. I det kooperativa lärandet arbetar eleverna i grupper eller i par och eleverna diskuterar, analyserar, löser problem , utvecklar idéer och kommunicerar sig fram till en djupare insikt eller bemästrar ett innehåll. Det kooperativa lärande är ett gynnsamt arbetssätt för att få med alla elever i undervisningen, utan att individualisera. Läraren är styrande i det kooperativa lärandet och behöver planera för sin undervisning, vara strukturerad, närvarande, inlyssnande och reflekterande. Läraren planerar sin undervisning och funderar över vad eleverna ska lära sig och vilken kooperativ struktur som bäst lämpar sig för lärprocessen. Läraren skapar också par eller grupper som eleverna har som tillhörighet under en längre tid. Varje gång eleverna byter grupp eller par bör läraren omdefiniera deras kunskapsnivåer så att dessa inte blir statiska.

  • Vilka funderingar kring din undervisning väcker detta hos dig?
  • När och hur kan grupper/par användas för att få varje individ att lära sig mer?
  • Vilka kooperativa moment kan du lägga till i din undervisning så att eleverna får möjlighet att prova idéer, jämföra eller samtala med varandra?
  • Hur kan du som lärare samla belägg för elevernas kunnande under en lektion där kooperativt lärande används?

Referenser

  • Fohlin, N & Wilson, J. (2021). Meningsfullt lärande - Demokrati och samtal i skolan. Lund: Studentlitteratur AB 
  • Fohlin, L, Fohlin, N & Wilson, J. (2020). Kooperativt lärande i förskolan och skolans första år. Lund: Studentlitteratur AB
  • Kagan, S & Stenlav, J. (2017). Kooperativt lärande - Samarbetsstrukturer för elevaktiv undervisning. Lund: Studentlitteratur AB
Kontakt
Utbildningskontoret

S:t Persgatan 95
602 33 Norrköping